Hur kan du tro på Jesus och Gud, de finns inte, sade de insiktsfullt, eller.... och spriten dödar en familj...
När jag möter många som förstår att jag tror på Jesus, och att jag på något sätt har Bibeln, men som de inte förstår; som en vägvisare för mitt liv, så säger de ganska snabbt: "Jag tror inte på Gud?.....
Va? Känner de honom, eftersom de tycks känna till honom, då de tar avstånd, tänker jag självklart då.
Man tar ju avstånd, om man är begåvad, från det eller de man känner till.
Självklart måste man ha också en tro på människan, att hon/han satt sig in i sin frågeställning i aktuellt fråga. Eller vad tror du?
Har de satt sig in i Bibeln, kan de den, vet de vem Jesus är? Vet de vad hermeneutik är (tolkningsläran = allt man läser måste man tolka, det finns bottnar bakom de skriva eller talade orden, en förhistoria etc)?
Jesus var inte Guds son, det tror jag inte, säger många, och fortsätter ibland i samma andetag, men han var en god människa....
Nej, Kära med- eller motmänniska, tror du det så vet du inte vad du talar om.
Om man ljuger är man inte god. Jesus hävdade att han var Guds son, att han var Messias, att han är den enda vägen till Gud. "Jag är vägen, sanningen och livet".
- Antingen var han Guds son, en del av den treenige Guden
- eller så var han en psykopat.
- Punkt.
Om det är så att du väljer att tro på honom, men snälla om du inte har läst Bibeln, öppna den, eftersom han lovar dig ett evigt liv. Om man som lärjunge följer honom får man en bättre värld, ett bättre liv. Jag vet! Och många med mig.
Retar du dig inte på många kristna. De ser lite för lyckliga ut. Är inte det jobbigt?
Har de något som du skulle vilja ha, innerst inne, det är dags att rannsaka dig. På djupet. Vågar du?
Läste på nätet, som den utmärkte läraren Stefan Gustavsson skrev (Läs hans bok: "Kristen på goda grunder". Finns i pocket, en billig investering, med raka svar) om att vi människor ser så dåligt.
Historien om Ivan
"..jag vill berätta en historia från det gamla sovjetväldets tid. Den handlar om Ivan som arbetade på det statliga sågverket. För att förhindra stölder från sågverket var en vakt utplacerad som bevakade de anställda när de gick hem efter arbetet. En dag kom Ivan med en välfylld skottkärra, övertäckt med en presenning.
- Vad har du i skottkärran? frågade vakten.
- Bara sågspån, svarade Ivan.
- Det tror jag inte på, svarade vakten. Töm skottkärran, så jag får se vad du försöker smuggla ut.
Ivan tömde skottkärran framför vakten, men det var bara sågspån. Så vakten lät honom gå. Samma sak upprepades varje dag under två veckors tid och det var aldrig något annat än sågspån i skottkärran. Till slut tog vaktens nyfikenhet över.
- Ivan, jag vet att du stjäl något från fabriken. Säg mig vad det är du smugglar ut och jag ska låta dig vara.
- Skottkärror, min vän, svarade Ivan. Skottkärror.
-Är det inte så här många okunniga ser på Bibeln?
Ser bara all barlast, sågspånen, och inte det primära Gud? Man retar sig på kristna, men glömmer bort det som bär dem, skottkärran, Gud. Som du kan få en relation med, om du lär känna honom, detta genom hans särskilda uppenbarelse, Bibeln. Därför är den viktig, här kan du lära dig av Jesus, som det står om i Gamla testamentet, hur han gör i olika situationer, hur han tänker, hans relation med Fadern, om Guds löften till dig (läs ex. Galaterbrevets femte kapitel om andens frukter, som utlovas till dig som kristen).
Så.
Kan du nu säga att du inte tror på Gud. Det förutsätter ju att du vet något om honom.
I tider av att man bara skall gå på "känslan", att det känns rätt, är det ett stort beslut att tacka nej till honom på så vaga grunder. Tycker i alla fall jag numera. Även jag har förstått det primära i livet.
Att det finns någon som bär mig, när allt är jobbigt, som håller mig borta på något alldeles mirakulöst sett, ja kan inte förklara det på annat sätt, från dumheter som jag tidigare höll på med, som förstörde mitt liv och hindrade mig från att växa och i mina relationer med andra.
I Markusevangeliet står det i kap. 11:24: "Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då
blir det så."
Fick ett telefonsamtal alldeles nyss.
Återigen.
En som hade problem med en anhörig som dricker.
Som inte vill, kan eller vågar sluta.
En som är sjuk i medberoende, en som inte slutar dricka.
En familj som är sjuk.
Barn som lider.
Jag vet hur det är. För jag har varit där.
Många nätter, i många år.
Ingen som griper in, ingen som vågar och många som inte vill.
Skam som döljs, till priset av död, först andlig, sedan kroppsligen. All tid.
"Vem skall rädda knyttet?...."
P.s. Druvjuice i nattvarden, kanske kan rädda någon.... hoppas någon ändrar åsikt, för den här familjens skull, eller för deras barn... Man kanske kan göra "våld" på sin teologi om det hjälper andra, eller....D.s
Detta med tro är intressant. För mig har det sett ut så här, enkelt beskrivet: Så länge jag levde mitt "vanliga" liv utan att göra något för att bli fri från mina problem, så länge jag trodde att jag skulle bli nykter utan att sluta dricka, bli lycklig utan att göra något åt det, mina barn skulle bli "lyckade" utan att ägna mig särskilt åt dem o s v, så länge trodde jag inte på Gud. Jag förväntade mig att "Han skulle fixa allt åt mig" och när Han inte gjorde det tog jag avstånd från Honom. När jag förstod att jag måste sluta dricka för att bli nykter följde allt det andra med. Då först insåg jag att jag måste göra MIN DEL och då hjälper Gud. Då förstod jag att Gud finns och att Han hjälper mig när jag ber om det.
Hej Soberina! I kyrkan talar man om att människan rättfärdigar sig själv, som jag förstår att du också gjort tidigare. Det är svårt att våga tala om det som är svårt och ibland skamligt, och det tynger ner oss.
Tror det finns en anledning att vi fått vår kropp och våra sinnen, så att vi kan förbättra vår tillvaro, för oss själva och för andra, men vi vågar och vill det inte ibland, av olika orsaker.
Ett bekvämt sett är att tro att andra skall göra det åt en, då förminskar man sig själv och ens gåvor.
Gud tränger sig inte på, om man inte vill, som jag förstår det. Blir mycket glad att läsa att du blivit nykter för din egens skull och sedan barnens. Önskar dig all lycka.
En hel del går på AA-möten, där får man tala om sin brustenhet (och glädje) och bli buren av andra och deras berättelser, samt så får man genom dem insikt hur de gjort, bara och dåligt. Så de rekommenderar jag starkt, om du inte varit där. Samt att jobba, som du börjat med, ens egna rädslor osv. för att bli fri - buren av en makt starkare än dig själv, som man säger där.
All lycka. Mikael.
Tack Mikael. Jag blev så tagen av det Du skrev så jag glömde en massa, det Du skrev väckte mycket tankar hos mig och jag kände att jag måste skriva ner de tankarna. Jag tyckte om ditt inlägg.
Vill också tala om att jag har gått mycket på AA. Det är genom AA jag både har blivit nykter och kunnat bibehålla min nykterhet, fått hjälp att arbeta med mig själv och att få en tro och finna Gud.
Grym! Jag läste hela och blev fast redan från första meningen! Ska se om jag får låna texten? Ja, jag är kristen.
/jojje.