En ökenvandring idag in mot centrum...
Natt.
En dags färd, en pilgrimsvandring både andligt och fysiskt har ägt rum idag. Nu är det även mörkt på utsidan.
Talade att närma mig centrum imorse på bloggen. Genom det svåra, det onda, det ångetsladdade - allt smärtsamt som funnits så länge och som varit begravet för att rädslan inte tillåtit att täcket skulle försvinna. Är man inte medveten om att det finns något som skyddar mot utveckling, mot lidande är det omöjligt att gå vidare i tillväxt.
Så bryts allt, konsekvenser i en oväntad stund möjliggör att det psykiskt livsfarliga friläggs. Är det dags?
Finns det Någon som orkar bära en, när man själv är livrädd, skräckslagen? Jesus är min frälsarkrans vet jag. Även när räddningen och bryggan verkar avlägsen i horistonten så finns Han där mitt i mörkret, bär upp underifrån alldeles omärkbart.
Inväntade stranden och så tror jag att jag har den i sikte. Också det plötsligt oväntat. Självklart är det Guds Ord som bär mig, hade så när just idag inte känt att så skall det vara, "kom till mig Ni som är tyngda av bördor"...
En armlängds avstånd - helvete eller himmelrike.
Tanken behöver påfyllning, Gud känner mig, men känner jag Jesus tillräckligt mitt i natten, Inser det livsnödvändiga att för en relation skall fungera behövs kontakt, man behöver på djupet lära känna varandra. Imorgon ger jag mig ut på bibelvandring, Mot centrum.
Mörkret fyller mig med känslor. Jesus bär mig genom allt. Du omsluter mig på alla sidor.
I Herren Jesus namn. Inväntar Friden.
En dags färd, en pilgrimsvandring både andligt och fysiskt har ägt rum idag. Nu är det även mörkt på utsidan.
Talade att närma mig centrum imorse på bloggen. Genom det svåra, det onda, det ångetsladdade - allt smärtsamt som funnits så länge och som varit begravet för att rädslan inte tillåtit att täcket skulle försvinna. Är man inte medveten om att det finns något som skyddar mot utveckling, mot lidande är det omöjligt att gå vidare i tillväxt.
Så bryts allt, konsekvenser i en oväntad stund möjliggör att det psykiskt livsfarliga friläggs. Är det dags?
Finns det Någon som orkar bära en, när man själv är livrädd, skräckslagen? Jesus är min frälsarkrans vet jag. Även när räddningen och bryggan verkar avlägsen i horistonten så finns Han där mitt i mörkret, bär upp underifrån alldeles omärkbart.
Inväntade stranden och så tror jag att jag har den i sikte. Också det plötsligt oväntat. Självklart är det Guds Ord som bär mig, hade så när just idag inte känt att så skall det vara, "kom till mig Ni som är tyngda av bördor"...
En armlängds avstånd - helvete eller himmelrike.
Tanken behöver påfyllning, Gud känner mig, men känner jag Jesus tillräckligt mitt i natten, Inser det livsnödvändiga att för en relation skall fungera behövs kontakt, man behöver på djupet lära känna varandra. Imorgon ger jag mig ut på bibelvandring, Mot centrum.
Mörkret fyller mig med känslor. Jesus bär mig genom allt. Du omsluter mig på alla sidor.
I Herren Jesus namn. Inväntar Friden.
Kommentarer
Trackback