Utanförskap och en tung dag...
Olika dagar.
De dagar då allt är ok eller riktigt bra är underbara, men för att de skall upplevas krävs det motsatta, dagar som för en själv inte känns bra.
Hörde igår av en känd forskare att känslor är tidsresenärer. Minnen kan blekna, men en tidigare upplevd känsla kan göra sig påmind med samma intensitet många år senare.
Idag är absolut ingen bra dag.
Olika skäl ligger bakom detta och en stark utanförkänsla har gjort sig kraftigt påmind. Numera vet jag att det går över, kan vara kvar i en svår känsla utan att behöva fly, men det gör ändå så fruktansvärt ont. Varje cell signalerar att något är fel, varje tanke och det är i dessa stunder som man bör luta sig tillbaks, vila, inte fly och tänka på dagar som kommer. De som upplevs som bättre.
Sanningen är ju att alla dagar kan innebära möjligheter om man förvaltar dem väl, mötena och sina gåvor och resurser. Men syvende och sist är det känslan som styr oss.
Och vi lever i en tid där olika quick-fix lösningar möjliggör att vi kan köra över dåliga känslor så att vi direkt kan köra över vår olustkänsla, putta ner den längst ner i vår mentala ryggsäck.
Problemet är att om man inte går genom stormen utan hela tiden försöker undvika den så lär man sig ingenting. Allt blir bara omvägar - irrvägar. Men mitt där inne i stormens mittpunkt, stormens öga, är det lugnt.
Det är mot centrum jag strävar, där det finns frid, sinnesro. Inväntar nu en bra känsla.
Idag är det tungt och det gör ont. Men jag vet att det kommer bättre stunder, därför är en dag som denna viktig. Så att jag kan jämföra.