Vad var det jag sa....
Har talat om tillståndet under flera år.
Flera har tvivlat och jag har som vanligt trott, och litat på mitt inre, som inte var bekräftat av vetenskapen (ibland tror en del, att kan de inte bekräfta eller bevisa att något är det fel om inte forskningen uttalar sig... Märkligt. Litar de inte på sitt inre?).
Nu kan vetenskapen bevisa det jag har sagt. Det sitter i generna.
"Har du förundrats över hur andra kan tacka nej till både bulle till kaffet och chokladbiten på eftermiddagen? Allt medan du själv trillar dit gång på gång.
Olikheten behöver inte bottna i dålig karaktär. Forskare på universitetet i Toronto har nämligen upptäckt en genetisk skillnad som helt enkelt gör vissa mer godissugna än andra skriver New York Times". Läs mer här...
Har för övrigt varit hos doktorn igen. Börjar man bli gammal och skröplig? Eller är det så att jag lyssnar på min kropp bättre nu, och inte "kör över" mig själv? Provtagningar igen, hostar nätterna igenom. Puh..
Det kan vara så att jag har astma. Fick en inhalator. Spännande, nu fick man mer erfarenhet av brustenhet. Och så är jag tacksam, vakande ju upp idag igen, med möjligheter.
Läser på uppsatsen jag skall opponera på nästa vecka: om vetekornets lag. Att dö bort från sig själv, för att växa. Värt att tänka på i dessa narcissistika tider. Jag konsumerar, alltså finns jag (en omskrivning av Descartes; jag tänker, alltså finns jag).
En vecka kvar på ens studier om allt går bra nästa vecka och man blir godkänd. Puh igen... Därefter blir det möjlighet att bara vara, utan att göra.
Himmelriket är nära...