Vill man inte se de barn som lider, ärligt talat...
Igår kom den korrekta domen, inte den politiskt tillrättalagda, som man ofta verkar gömma sig bakom,,,.
De apatiska asylbarnen som belystes för några år sedan hade dömts efter en gruppsyn.
Människor kan ALDRIG dömas gruppvis, det är ju individer det handlar om. Sedan kan de handla och medverka i en grupp.
Ovan barn hade utsatts för svåra omständigheter individuellt och dessa omständigheter gavs sedan negativa konsekvenser för dessa barn. Men man verkade vilja ha grupplösningar tidigare, man kan undra om det beror på att man inte vill möta dem en och en, kanske pga tidsbrist eller resursbrist eller empatibrist. Inte vet jag, utom att det handlar om människor och barn, och som tar skada lätt.
Skall själv tala om de "glömda barnen" nu på söndag (se gårdagens blogginlägg).
Bedömningen av Carolin Stenvalls mördare går vidare. Idag kan man utläsa orsaker bakom hans omtalade oro. Fler borde ha sett, verkar det som. Vilka glasögon har vi, vilka har du?
Han verkar ha varit ett "glömt barn", liksom Mijaljovich, Anna Lindhs mördare. De borde ha uppmärskammats tidigare och även deras beteende i vuxen ålder. Men det verkar som vi inte vill se. Är det så att vi hellre gömmer oss bakom psykiska förklaringar, än den enkla, dessa vuxna barn blev inte sedda, de blev svikna som barn av oss. Och idag, kompis, finns det minst 400 000 barn som inte uppmärksammas.
De kommer att ställa till mer skada för sig själv och andra i framtiden, på olika sätt. Dags att byta glasögon?
Så här skriver bl.a. Expressen idag, om den i tidningarna nu döpta mannen till "Jägaren", när det istället borde stå, "det glömda barnet" och hans barndom idag, som kan förklara orsakerna till hans kända rastlöshet.
"Bilden som målas upp av 50-åringen präglas av oro och alkoholrelaterade, traumatiska upplevelser.
Mamman dog av cancer när jägaren bara var två år. Systern insjuknade och dog så småningom av samma cancersjukdom. Jägaren tvingades tidigt uppleva alkoholmissbruk på nära håll - och beskriver själv uppväxten i Gällivare som otrygg. Under flera år bodde han hos sin mormor.
"NN upger att han var rastlös och hade svårt att koncentrera sig redan som barn", skriver läkaren i sitt utlåtande.
Skolan var tidigt ett problem. Han hade svårt att hänga med i undervisningen och gick ut "med låga, men fullständiga betyg".
Läs hela arikeln här, dvs. om du är intresserad av ett glömt barns historia...