Svagheten är som en magnet...

För mig är det fortfarande märkligt. En paradox.

I vår del av världen bejakas det egna egots självförverkligande. Man skall stärka sin identitet med starka varumärken. Köp Rolex, fin bil, märkeskläder etc. Visst, bra produkter kostar, men många gånger kostar de mer i förhållande till kvaliteten och deras marknadsföringsbudgetar är vida större än konkurrenters. Och det är de vi betalar extra för, och för att visa upp att vi är lyckade, att vi har lyckats, att skalet är helt. Inga brister här inte...

En stor del av världen lider brist på vatten och mat. Och i våra shoppingtempel dignar produkterna för att fylla dina och mina omedelbara behov.

Det är inte inne att vara svag. Kan inte just nu påminna mig om någonstans där den uppmaningen bejakas. Kan du?
Är det därför när man inte längre orkar hålla uppe skenet, när man längre inte orkar bli förförd av världens marknadsföring, eftersom den faktiskt strider mot det mänskliga, som man dras till det sanna, det riktigt mänskliga, inte det artificiella.

Man är inte alltid perfekt, varken gällande det inre eller yttre. Och det är ok. Man är ju bara människa. Med fel, brister och svagheter, förgörande styrkor, men också med ett litet guldhjärta, som om det vattnas kan växa.

Vi måste få dela både det svåra och det glädjefyllda. Bägge bitarna bör bejakas.
Är det därför jag fått så många positiva reaktioner när jag delat med mig mina erfarenheter av dessa bägge delar av livet nu under sommaren i Rapport, Upsala Nya tidninge samt nu i en artikel i Uppsala Domkyrkas egna tidning "Livet" (
läs den här...).

Har efter detta fått brev, en fantastisk Bibel, mail och ryggdunkningar. Och det när jag berättat om mina tillkortakommanden, mitt lidande, men också om min glädje.

Han vann. Över det onda. Genom att visa upp sin svaghet totalt, sitt enorma lidande. Och ingen förstod att han på det sättet vann över världens sätt och ego, uppvisad för alla, inte i tidningar, utan uppe på en kulle, Golgata, så alla kunde se, uppspikad på ett kors.



Svagheten är som en magnet...

Märkligt, men befriande.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback