Känna inåt, agera sedan utåt, inte tvärtom...
Den inre rösten. Eller Gud. Någon säger att det definieras som ens magkänsla.
Sanningen. Ett svårt ord i vår tid där allt är relativt. Peter LeMarc snuddade i sitt sommarprogram att det är svårt att förhålla sig till det äkta, om ingen visat var gränserna går. Det är inte snällhet om man låter gränserna vara odefinerade.
Lyssnade idag inåt. Var på stan för att låna en bok, men plötsligt började världen att bli suddig. Allt i vidvinkeln började snurra. Som en fylla på något sätt. Och det gick inte över, så jag fortsatte medan alltomkring smalnade av, allt blev avkärmat. Synen även i mitten blev otydlig efter ett par minuter. Tog fram glasögonen, men det hjälpte inte. Suddigt och snurrigt. Satte mig på en stol i en affär. De omkring mig var bortresta så jag ville inte oroa. Inte ringa.
Tänk vad tankarna kan gå fort. Kände ju att jag höll på att svimma. Anledningen? Hade jag druckit för lite, hade jag ätit för lite, stress, för lugnt... Skulle jag tuppa av vore det bäst att meddela de mina var jag var.
Tog mig till McDonalds och fick i mig en bananshake. Långsamt kom allt tillbaks. Lyssnade inåt. Tog mig sakta hemåt. Valmöjligheterna var många denna dag i ensamhet. Se Rospiggarna i Hallstahammar. mc-träff vid Ulva Kvarn, en egen mc-utflykt...
Har valt att inte lära mig matlagning i någon större omfattning så det blev stekt falukorv och pasta. Läste inne vid köksbordet, trots att vädret var ok ute. Valet? Satte mig på terrassen och fortsatte med mitt mitt umgänge med Blomqvist, Lisbeth Salander och de andra. Du vet väl vad jag talar om?
Livet är givet utan garanti. Allt kan tas ifrån en snabbt, vilket dagens incident var ett bevis på. Carpe diem.
I min självvalda ensamhet på balkongen gick tankarna till de mina som var på Skansen och allsången idag. Funderade över varför jag idag valde lugnet istället för folksamling någonstans. Kan det ha att göra med sinnesron. Ett tillstånd som skänker harmoni. Att bara vara. Njuta, utan större inslag av happenings.
Det yttre är inte det centrala. Utan att känna inåt.
"Jag är med dig i alla dagar", rösten inifrån fyller mig med värme. Och lugn.
Melker sade: "Denna dag ett liv".
- Tack!
Sanningen. Ett svårt ord i vår tid där allt är relativt. Peter LeMarc snuddade i sitt sommarprogram att det är svårt att förhålla sig till det äkta, om ingen visat var gränserna går. Det är inte snällhet om man låter gränserna vara odefinerade.
Lyssnade idag inåt. Var på stan för att låna en bok, men plötsligt började världen att bli suddig. Allt i vidvinkeln började snurra. Som en fylla på något sätt. Och det gick inte över, så jag fortsatte medan alltomkring smalnade av, allt blev avkärmat. Synen även i mitten blev otydlig efter ett par minuter. Tog fram glasögonen, men det hjälpte inte. Suddigt och snurrigt. Satte mig på en stol i en affär. De omkring mig var bortresta så jag ville inte oroa. Inte ringa.
Tänk vad tankarna kan gå fort. Kände ju att jag höll på att svimma. Anledningen? Hade jag druckit för lite, hade jag ätit för lite, stress, för lugnt... Skulle jag tuppa av vore det bäst att meddela de mina var jag var.
Tog mig till McDonalds och fick i mig en bananshake. Långsamt kom allt tillbaks. Lyssnade inåt. Tog mig sakta hemåt. Valmöjligheterna var många denna dag i ensamhet. Se Rospiggarna i Hallstahammar. mc-träff vid Ulva Kvarn, en egen mc-utflykt...
Har valt att inte lära mig matlagning i någon större omfattning så det blev stekt falukorv och pasta. Läste inne vid köksbordet, trots att vädret var ok ute. Valet? Satte mig på terrassen och fortsatte med mitt mitt umgänge med Blomqvist, Lisbeth Salander och de andra. Du vet väl vad jag talar om?
Livet är givet utan garanti. Allt kan tas ifrån en snabbt, vilket dagens incident var ett bevis på. Carpe diem.
I min självvalda ensamhet på balkongen gick tankarna till de mina som var på Skansen och allsången idag. Funderade över varför jag idag valde lugnet istället för folksamling någonstans. Kan det ha att göra med sinnesron. Ett tillstånd som skänker harmoni. Att bara vara. Njuta, utan större inslag av happenings.
Det yttre är inte det centrala. Utan att känna inåt.
"Jag är med dig i alla dagar", rösten inifrån fyller mig med värme. Och lugn.
Melker sade: "Denna dag ett liv".
- Tack!
Kommentarer
Trackback