Olika möten idag.

Under ytan i djupet av oss själva...finns sanningen.
Ungerfär så låter Uno Svenningsons låt om jag kommer ihåg rätt.

När man försöker vara fullständigt ärlig, det är då man blir fri. Bördorna upphör och man kan gå rakryggad, med höjd blick och möta sin Nästa ansikte mot ansikte. Så oftantligt enkelt, men så groteskt svårt att våga, märkligt nog.

Har man tappat tilliten, inte upplevt sig vara älskad, är det svårt att lita på andra. För att vara ärlig krävs kärlek. För den som inte fått kärlek kan möjligheten vara att man gör allt för att bli älskad. Det kan t.o.m. gå så långt att man köper att andra behandlar en illa, bara man bli sedd.

Diktaren Bo Setterlind skrev exakt.

"Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag mästaren spela
på bara två strängar.
Han stod bland träden
och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa,
utkristalliserad smärta.
Och jag visste: Den fiolen var jag!

Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på -
men i hans händer dög jag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback