Såsom i en spegel....
Att själv få, vad kan tillfredställa just mig, vad är mitt behov, vad passar min livs stil. Jag, jag, jag...
Vi är blott sköra lerkärl som fått möjlighet att spegla oss i varandra...
Till slut spricker spegelbilden, man orkar inte spegla sig själv mer, innan dess har man tagit i och vänt på alla stenar för att få ut just det som passar min "livs stil".
Vi skall ha en stil att leva, inte varandet såsom människa med själ och ande. Det yttre är det som skall tillfredsställas, för att smälta ihop med sitt eget hopsnickrade varumärke.
Tills ytan krackerlerar, ingen retur, förstår inte varför. Hjärtats ensidigt inställda frekvens på mottagande, istället för utgivelse innebär att felinställd frekvens stör harmonin och istället resulterar i urladdning för människan.
12-stegs rörelsen talar om att nå "sin personliga botten". Det är här det händer, det är här det vänder. Längst ner. Men innan, med en kultur som lyfter upp värdet av konsumtion så att människans yttre blir det absolut centrala, där det räknas vad du kan bli, inte vad du är. Syndare, en människa med fel, brister och även med förgörande styrkor.
Ytterst skall skalet, det som räknas i vår tid, ses och visas upp. Så länge bilden är intakt, är allt så fint, så nära gränsen. Kan du balansera.....
"Självupptagenhet, självbetraktelse och självbespegling är överlappande men ej identiska begrepp. Narcissos tragedi, där han sitter förhäxad av sin egen avbild i källan, är inte bara att föremålet för hans kärlek är han själv, utan, ytterst, att var gång han söker nå denna älskade, så går denna förlorad när Narcissos fingertoppar berör vattenytan splittras givetvis bilden.
Vi är blott sköra lerkärl som fått möjlighet att spegla oss i varandra...
Till slut spricker spegelbilden, man orkar inte spegla sig själv mer, innan dess har man tagit i och vänt på alla stenar för att få ut just det som passar min "livs stil".
Vi skall ha en stil att leva, inte varandet såsom människa med själ och ande. Det yttre är det som skall tillfredsställas, för att smälta ihop med sitt eget hopsnickrade varumärke.
Tills ytan krackerlerar, ingen retur, förstår inte varför. Hjärtats ensidigt inställda frekvens på mottagande, istället för utgivelse innebär att felinställd frekvens stör harmonin och istället resulterar i urladdning för människan.
12-stegs rörelsen talar om att nå "sin personliga botten". Det är här det händer, det är här det vänder. Längst ner. Men innan, med en kultur som lyfter upp värdet av konsumtion så att människans yttre blir det absolut centrala, där det räknas vad du kan bli, inte vad du är. Syndare, en människa med fel, brister och även med förgörande styrkor.
Ytterst skall skalet, det som räknas i vår tid, ses och visas upp. Så länge bilden är intakt, är allt så fint, så nära gränsen. Kan du balansera.....
- Hittade nedan kloka text hos Peter Englunds blogg, som tar upp spegeln/spegelbilden.
"Självupptagenhet, självbetraktelse och självbespegling är överlappande men ej identiska begrepp. Narcissos tragedi, där han sitter förhäxad av sin egen avbild i källan, är inte bara att föremålet för hans kärlek är han själv, utan, ytterst, att var gång han söker nå denna älskade, så går denna förlorad när Narcissos fingertoppar berör vattenytan splittras givetvis bilden.
Att speglarna i dagens hem bara blir allt fler, allt större och alltmer framträdande är ett faktum så avslöjande för vår tid att det nästan känns banalt. Det är inte alltför sökt att undra just här, i det hem som författaren till Vägmärken aldrig hann bebo ? om det finns en motsättning mellan yttre och inre självbetraktelse? (En av de främsta kvalitéerna i Hammarskjölds Vägmärken är just viljan till ett obarmhärtigt genomskådande av det egna jaget, och modet att se de lyten, falskheter och låga motiv som kan dölja sig bak det skenbart vackra och upphöjda.)
Vi känner vårt eget ansiktes porer långt bättre än vi känner vår egen själ. Jag vill tro att det inte alltid har varit så."
- Är det inte dags för en egen inre granskning och resa för Dig. Använd de 12-stegen och skriv i dem, såsom miljoner människor över vår jord gör, för att komma i balans mellan givande och tagande. Dags att bli människa fullt ut, ibland måste man dock nå sin personliga botten, har jag märkt. Åker därför på möte. Skall skåda mig genom andra, såsom i en spegel. (Bergman gjorde självklart en film med samma titel)
Kommentarer
Trackback