NU BYTER JAG BLOGG-ADRESS - Lägg till den NYA adressen NU!!!!!!!!!

JAG HAR BESLUTAT ATT BYTA BLOGG-ADRESS - SE DEN NYA!!!!

Anledningen är att jag önskar mig en ny design med flera funktioner, vilket finns i den nya plattformen.
Logga nu in på den nya adressen och lägg till den i dina favoriter.

Adressen för den nya bloggen är:
www.bedrup.wordpress.com

"Färjan" spårar ofta ur... 52 våldtäkter per år på båtarna....Ok?

Succé eller...

Har sett flera avsnitt av tv-programmet "Färjan".

Det finns olika bilder från dessa båtfärder.

Visst, kan det vara helt underbart med en härligt avkopplande mini-semester i dessa flytande resturanger, shoppingscenters, spa´s och nattklubbar. Men faktum är att jag och en del med mig, som inte har lust att "supa skallen i bitar" eller är barnfamiljer, precis som vid fotbollsderbys, drar sig för kryssningar pga stök och fyllor. TV-programmet förmedlar en realistisk bild.

I förra veckans avsnitt var min fd. studiekamrat Niklas Amran med (bilden). Han är där engagerad som underhållare (och när han är ledig är han präst ombord).

Man fick då se ett samtal som Niklas hade med "Baren-Håkan". Sistnämnde grubblade över framtiden och fick ett ordspråk med sig av Niklas. Niklas är duktig på sådana. Förstår att Håkan grubblar där på båten.

Han kanske skulle våga resa sig ur sin båt såsom Petrus gjorde där på Genesarets sjö, för att våga nytt och förvandlas.


Ärligt talat, hade båtarna legat förtöjda jämt så hade de säkert blivit av med sina alkoholtillstånd. 

Båtpersonalen har problem att "styra" fyllorna ombord, då många krökar även i sina hytter för att därefter besöka nattklubben alldeles för överförfriskade. På land hade man inte kommit in. Visst finns det väldigt många som sköter sig och har kanonroligt, men....

Det är ca. en våldtäkt i veckan!!!!!!!!!! Alkohol är alltid inblandad. Gränserna suddas ut. Kvällens "Charterresan på kanal 5 är också ett tydligt exempel på fyllor som går överstyr och där unga människor tror att man kan bete sig precis hur som helst. 

"Fyllskallarna", unga och äldre gör ju ofta som de själva blivit lärda, dvs. av sina föräldrars egna fylleagerande eller att de som skall vara föräldrar och helst också förebilder, inte vågat sätta gränser för sina barn när de redan var små och lärt dem hur man skall agera och sätta egna gränser.


Så här skriver Expressen om våldtäkterna på båtarna bl.a:

"Det är en annan värld man är i på båten. Sprit, sex och rock'n'roll", skriver signaturen Cinderella.
 Flykten från vardagen resulterar dock ofta i misshandel, våld och fylla.

Stökiga resenärer på Viking Lines och Birka Cruises båtar tas om hand av Södermalmspolisen när de går i land.

Enligt stationsbefäl Bengt Hellström har våldtäktsanmälningarna på partybåtarna ökat de senaste åren. Det finns ingen officiell statistik, men Hellström uppskattar att de får in ungefär en anmälan i veckan.
- Det är ofta gränsfall när man träffas på dansgolvet, krökar rätt vilt och hamnar i hytten. Sen på morgonen vet man inte vad som hänt, säger Bengt Hellström."


Läs mer här..

Hur var det på din mini-semester?

Ingen aning säger en del. Andra har haft det bra. Och alldeles för många har spårat ur, förstört för andra och sig själva, för en hel del en lång tid framöver. Men båtarna sjäva visar inte upp denna bild särskilt ofta pga. negativ publicitet, vilket är en fara för båtarnas framtid. Tror att det är farligare att inte göra detta. Det man inte erkänner kan man ju som bekant inte förändra.

Vi alla är värda att ha det bra. Våga vara i direktsändning. Våga vara förebild!!!! Snacka inte bara.

Smärta, vikten av personliga relationer för att hindra kriminalitet och snö som lindrar...

Lidande...

Det jobbiga kan ta sig så olika uttryck.

Är enormt förkyld, hostar och har fruktansvärt ont i huvudet, dessutom håller mina axlar, nacke och rygg att ta kål på mig just nu. Jobbiga nätter. puh... Men det vackra vita utanför skänker frid.


Se förresten intervjun av Ulf Ekman med mig om bl.a utanförskap här... 




Intervjuvades också (eller föreläste...), har ju ett uppdrag att tala om de svaga, i söndags i Lyckebokyrkan i en nästan fullsatt kyrka, trots snöovädret.

Förresten så kom det mest snö i landet just där jag bor, 55 cm (se bild), vilket gjorde det svårt att komma hem och ut dessa vita dagar.

Hoppas någon tog intryck av de bilder jag gav om utanförskap i söndags, bl.a. om de "glömda barnens" roller som påverkar hela samhället idag.

Vågar och framförallt vill vi verkligen se dem? Ibland undrar jag. Det var en fin kyrka, trevliga människor och en bra kväll. Det blev en hel del samtal efteråt, som vanligt.., då många har det svårt och även vill berätta sin historia. Så är det alltid.

Vill vi se de barn som blivit tvingade att bli jobbiga för att överleva, de s.k. "rebellerna" (man kan antingen bli det eller ex. hjältar, tapetblommor eller clowner). Tror inte det? Men man ju alltid spärra in dem, antingen i "getton" eller så småningom i fängelse.

Idag kom en oerhört viktig rapport. Läs mer nedan om Lugna Gatans realistiska bild av hur väldigt många ungdomar har det.

"Växande gängkriminalitet. Ungdomar som drömmer om att gå med i maffian. Och myndigheternas oförmåga att ta itu med problemen. Det vittnar Lugna Gatans medarbetare om i samband med att organisationen publicerar sitt "socioekonomiska bokslut".

- Det handlar inte längre bara om storstäder. I de flesta mellanstora städer finns skolor som håller på och imploderar, säger Arne Danner på Lugna Gatan Sverige. - Därför blir vissa politikers uttalanden om ordning och reda i skolan löjeväckande. Det är inte disciplin det handlar om, det är inte mobiltelefoner och kepsar som är problemet. Det man borde satsa på är fler vuxna i det offentliga rummet utanför lektionstid.Lugna Gatans värdar rekryteras bland dem som av "vanligt folk" kallas för "stökiga ungdomar". De känner folk, vet vad som pågår och hur snacket går."

Det står längre ner i artikeln bl.a:

"Socialtjänsten ser Lugna Gatan som en konkurrent. Men Danner menar att man inte konkurrerar med socialtjänsten utan snarare är ett underutnyttjat komplement till det traditionella myndighetsarbetet.- Vi är sedda som "good guys" av grabbarna, medan myndigheterna är "bad guys". De sociala myndigheterna har som motto att vara professionella, det vill säga att inte skapa nära relationer. Vi menar att relationerna är viktigare än metoderna. Vi bygger relationer och har därför lättare att nå fram."

Läs hela artikeln här från Dagen...

Vågar du och jag se dem? Vågar eller vill den organisation, det företag eller det samfund  du tillhör på allvar se och möta dessa människor?
Det lönar sig, säger forskningen, på alla plan.

"Du skall älska din nästa, som dig själv"
- men om ingen kunnat älska mig då? Eller om vi struntar i den bredvid oss, av olika skäl? Var inte rädd, säger Bibeln 366 gånger, en för varje dag och lite till... Så stor är nåden, om vi sträcker oss mot Gud för mer kraft för att sedan kunna förverkliga himmelriket här och nu. "Guds rike är inom er", sade Jesus. Hoppet... Låt oss göra skillnad, eller....

Se Mikael Bedrup i studion med Ulf Ekman...


I senaste
ulfekman.nu är jag på besök i deras studio och intervjuvas av Ulf Ekman.

Så här beskrivs programmet på Livets Ords hemsida:

"Man diskuterar samhällets och kyrkans syn på alkohol, dess konsekvenser och påverkan på familjen. Mikael som är debattör och teologistuderande, har själv erfarenhet av alkholmissbruk i familjen"

Vad tycker du om programmet
och om det som sades?

Har vi fel? Ärligt talat, det är viktigt att höra Din röst, så kommentera.

Var frimodig, det gäller vår framtid - barnen, därför vill jag läsa vad just Du tycker, så kommentera detta inlägg och programmet här.

Se programmet här....

Vill man inte se de barn som lider, ärligt talat...

Igår kom den korrekta domen, inte den politiskt tillrättalagda, som man ofta verkar gömma sig bakom,,,.

De apatiska asylbarnen som belystes för några år sedan hade dömts efter en gruppsyn.
Människor kan ALDRIG dömas gruppvis, det är ju individer det handlar om. Sedan kan de handla och medverka i en grupp.

Ovan barn hade utsatts för svåra omständigheter individuellt och dessa omständigheter gavs sedan negativa konsekvenser för dessa barn. Men man verkade vilja ha grupplösningar tidigare, man kan undra om det beror på att man inte vill möta dem en och en, kanske pga tidsbrist eller resursbrist eller empatibrist. Inte vet jag, utom att det handlar om människor och barn, och som tar skada lätt.

Skall själv tala om de "glömda barnen" nu på söndag (se gårdagens blogginlägg).

Bedömningen av Carolin Stenvalls mördare går vidare. Idag kan man utläsa orsaker bakom hans omtalade oro. Fler borde ha sett, verkar det som. Vilka glasögon har vi, vilka har du?

Han verkar ha varit ett "glömt barn", liksom Mijaljovich, Anna Lindhs mördare. De borde ha uppmärskammats tidigare och även deras beteende i vuxen ålder. Men det verkar som vi inte vill se. Är det så att vi hellre gömmer oss bakom psykiska förklaringar, än den enkla, dessa vuxna barn blev inte sedda, de blev svikna som barn av oss. Och idag, kompis, finns det minst 400 000 barn som inte uppmärksammas.

De kommer att ställa till mer skada för sig själv och andra i framtiden, på olika sätt.
Dags att byta glasögon?


Så här skriver bl.a. Expressen idag, om den i tidningarna nu döpta mannen till "Jägaren", när det istället borde stå, "det glömda barnet" och hans barndom idag, som kan förklara orsakerna till hans kända rastlöshet.

"Bilden som målas upp av 50-åringen präglas av oro och alkoholrelaterade, traumatiska upplevelser.
Mamman dog av cancer när jägaren bara var två år. Systern insjuknade och dog så småningom av samma cancersjukdom. Jägaren tvingades tidigt uppleva alkoholmissbruk på nära håll - och beskriver själv uppväxten i Gällivare som otrygg. Under flera år bodde han hos sin mormor.
"NN upger att han var rastlös och hade svårt att koncentrera sig redan som barn", skriver läkaren i sitt utlåtande.
Skolan var tidigt ett problem. Han hade svårt att hänga med i undervisningen och gick ut "med låga, men fullständiga betyg".


Läs hela arikeln här
, dvs. om du är intresserad av ett glömt barns historia...


Nu på fredag släpps intervjuven där jag utfrågas av Ulf Ekman i hans internet tv-program, där jag talar om att hur tillvaron är för ett glömt barn (programmet spelades in samma dag som jag intervjuvades på stora scen då jag var på Livets Ord).

Nya insikter med Mikael Bedrup, förhoppningsvis...

Nya insikter, förhoppningsvis.

På torsdag den 20 nov, kl. 19-21, skall jag tala om stegen in i livet, en konkret handslingsplan för att fylla sin inre tomhet på Öppen gemenskap på Trekanten, församlingsgården i Vattholma. Gratis entré och fika. Kom dit. (Jag ersätter Anders Sjöbergs föredrag).
Läs deras hemsida här...




Och nu på söndag skall jag intervjuvas om de "glömda barnen" i den fina lilla kyrkan med det underbara namnet, Lyckebokyrkan i Storvreta, strax utanför Uppsala. Kom dit, också där gratis entré.


Så här står det bl.a. på Lyckebokyrkans hemsida:

"Idag är Mikael nykter och har lämnat miljoninkomsterna från sitt nöjesföretag för en ny karriär, kanske delvis för att han inte har glömt de där barnen som lever i familjer där man dricker för mycket. Det finns fyra, fem barn i en normal skolklass med de här problemen. De kallas de glömda barnen. De gömmer sig bakom masker och blir till clowner eller tar andra roller för att klara av sin tillvaro. Hur gjorde Mikael själv? Hör en spännande intervju i en annorlunda gudstjänst, för "vanligt folk".

För musiken svarar en grupp solister från Svea livgardes pipar- och trumkårer. Det är de där med de gamla stiliga uniformerna som man annars brukar se i vaktparader.

Fri entré. Barn 4-12 år har en särskild samling, så man kan
komma hela familjen. Välkommen!"


Läs mer från deras hemsida här...

Behöver idag goda nyheter...

Behov av positiva inputs.

Vart har humorn tagit vägen. Visst finns den, men i ex. media, tv och radio, verkar den inte prioriteras. Det är inte ironi man behöver, utan glad humor som får en att skratta innerligt och igenkännande. På helgerna är det oftast mest tv-serier med mord och dumheter.

Läste på nätet nyheterna imorse och jag orkar inte matas med mer elände, framförallt ältande i det onda där man inte har en plan på motkraft. Menar inte att man skall undvika att se det som behöver förändras, men när de kommersiella makterna tjänar pengar på andras problem utan att själv gripa in, så är jag inte intresserad. Att avslöja är viktigt, således behövs nyheterna också följas upp med vad man kan göra, inte bara avslöja och stoppa bevakningen där.

Vi alla misslyckas, vi är människor, men vi har också kraften att förbättra.
Ibland har vi inte orken, själv har jag just nu väldigt ont i mina axlar samt svår astma, men jag kan alltid göra något, dvs. förmedla glada nyheter. Det är därför jag kallar bloggen, Mikael Bedrups goda nyheter.

När vi själva inte orkar, när vi nått botten, finns kraften där. Det har jag hört av tusentals vittnesbörd, att de hittat vändpunkten i "en makt högre än hos dem själva". Men det som krävs är att men bett om hjälp, som är så svårt i vårt individualiserade land och där inställningen, ensam är stark, verkar prioriteras.

Det glada budskapet brukar vara nyheterna om Jesus Kristus, att Gud vill oss väl, därför kom han till oss och om vi ber honom om hjälp, så får vi kraften.

Gud hjälp mig genom den här dagen på ett positivt sätt, ge mig kraft och låt mig vara en positiv kraft även för andra.


Vi alla behöver goda nyheter så var och en kan förbättra världen.

Mina idoler rasar...

Idrott är inte ett större intresse hos mig.

Men,,,,

Fotbollslandslaget från 1974 rasar mot att de skall få betala sina uppehälle, för att medverka på Fotbollsgalan där Fotbollförbundet vill ha deras medverkan. Detta förbund som bl.a. är sponsrat av alkoholtillverkare, vilket för mig är märkligt, minst sagt. Går inte idrott ut på att bygga upp kroppen... Alkohol idag ställer till det för många, framförallt gällande fotbollsmatcher och derbyn. Man borde inse vilka bilder man skickar ut till unga människor. Vad hände med det Sverige som brann för sina unga?

Har som ung träffat Ralf Edström och framförallt Ronnie Hellström, den tidens världens bästa målvakt, och som var min idol. Fick ett samtal till mitt företag för något år sedan av en kund som ville ha hjälp. Det visade sig vara Ronnie, denne genomhygglige förebild, vi hade ett trevligt samtal och talade om att han var med i min pappas fotbollslag, TV-laget. Har även engagerat honom i början av 1980-talet när jag ansvarade för invigningen av Mälarforum i Strängnäs och där han fick ta straffar i en tävling. På samma ställe där jag även drev disco under samma årtioende, och som nu på lördagarna i TV visar dansbandskampen därifrån.


Allt går i en cirkel.


Jag talar den 23 november kl. 18 om hur det är att vara ett "glömt barn"... Kommer du?

Den 23 november kl. 1800 i Lyckebokyrkan i Storvreta, strax utanför Uppsala blir jag intervjuvad bl.a. om de "glömda barnen", som ingen ser eller vill se. Jag är själv ett sådant och vet vad jag talar om. Tyvärr.



Nyfiken? Kom gärna dit. Det är alla typer av människor som kommer, en hel del kyrko-ovana brukar det också vara. Alla åldrar också. Kyrkan är välkomnade. Alltid kan du lära Dig något. Nåt´ gott serveras det säkert också.

Läs mer från deras hemsida här...

Konsten att inte tala en massa ord, utan att istället förmedla en vision...

Bevara ordningen, så skall ordningen bevara dig.

Kaos,
när allt omkring dig, är en röra, är det svårt att finna sinnesro. Att finna lugnet inombords. Borde vara enkelt, att stopp upp, framförallt genom att rensa, ta bort.

Har börjar rensa. Sakerna har flyttat in i mitt huvud, och vet du, de betalar ingen hyra.
Det man inte använt på ett helt år, borde avskaffas, eftersom de inte fyller ett tillräckligt syfte, eller hur.

Kläderna är rensade, mycket åker till Grottan, träffen för hemlösa. Badrumskåpet är fixat, man behöver som man inte så många artiklar. Tvål, deo, parfym och raksaker. Lådorna inne är sorterade, mycket kastas. CD-skivorna är sorterade, men här är det svårt att kasta. Skall bli intressant när jag skall städa på kontoret och i biblioteket. Hoppas jag är modig.

Nådde en punkt, en botten. Nu vill jag bli friare, från mina saker, de äger mig, istället för tvärtom. Kampen går vidare...


Skall leda morgonmässan
på tisdag i Lötenkyrkan, kl 0815. Mycket att hålla reda på, mer än man kan tro. Puh... Sätta ihop programmet, kontakta musiker, välja psalmer och texter samt reflektera över beredelseordet (som är en minipredikan) som jag skall ansvara för. Funderar på att inte skriva mer än i punktform, för att se hur det går. Vill försöka inför framtiden inte vara bunden till att skriva varje predikan. Men återigen här krävs mod.... "Ske Din vilja, inte min...".


Ikväll är det Soppmässa på
Samariterhemmets kyrka inne i Uppsala, där jag reflekterar och talar innan Sinnesrobönen. Hela denna gudstjänst måste kortas ner till max 40 minuter, våra gäster går annars, de tappar fokus. Så gör även jag många gånger i våra gudstjänster i våra kyrkor också. Tåls att diskutera. Att tala länge är ingen konst, men tvärtom...


Förmedla inte en massa ord när du talar, utan en vision och en känsla med hopp.
Det är en konst.

Några funderingar inför min framtid som präst....

Tillit, oro och förväntan.

I januari börjar min sista termin, praxis, där man lär sig de praktiska handlingarna, dvs. dop, begraving, bröllop och gudstjänst liturgi bl.a. Det börjar närma sig vigning, efter som det känns nu, en kort stund. Men så är det givetvis inte, färden har varat ett helt liv, som jag tar med mig in i den nya gärningen.

(Bild nedan är från Vecko Revvn när jag var 18 år) 

Fylld med erfarenheter av bl.a: 16 år som discjockey, som entreprenör som drivit krogar och som professionell mötesproducent för över långt över 15. 000 events över hela Europa och av olika karaktär, dessutom som förmedlare av föreläsare och artister av de flesta namnkunniga inom respektive gebit, således tar jag med mig även ett brett nätverk.

Dessutom har jag kunskap om dysfunktionella familjer, om vad det innebär att vara tillfrisknad beroendepersonlighet och vad som krävs för att bli frisk, om att vara pappa och familjefar samt styvpappa.

När jag ser alla de saker jag bär med mig in i min kommande roll så förstår jag att dessa erfarenheter är viktiga att ha med sig. Men man kan inte allt, långt därifrån. Det jag absolut vet är att Gud är mittpunkten i allt för mig, i mina tankar, ord och gärning numera. Och Jesu löften. Allt hänger inte på mig och Paulus ord ringer ofta i mitt inre: "i svagheten finns styrkan".

Kyrkan skall och är inte en perfekt gemskap, långt därifrån, tack och lov. Däremot kan vi där gemensamt bära varandra genom glädje och sorg och vardag.

Jag är inte perfekt. Sjunger numera, men absolut inte perfekt (fast numera tycker jag det är kul). Kan lite grann om hur det är att vara verksam i kyrkan, men över tid lär jag mig. Att våga fråga, är viktigt, vill ju lära mig och genom att se och lyssna lär man sig och inom kyrkan finns mycket kunskap, även om man inte alltid är så bra att "marknadsföra" detta.

Har också insett genom mitt tidigare liv att det finns ett enormt behov av gemenskap och det för alla åldrar. Många behöver bli sedda (ecce homo) och dessutom är det viktigt att förmedla de glada nyheterna (evangeliernas budskap) att människor faktiskt är älskade och att det finns en mening för var och en. Att få vara med på sin medmänniskas resa ett litet tag och se dem växa är en ynnest, vilket jag redan idag får göra i olika sammanhang.

Att predika Ordet rent och klart. Ingen lätt uppgift, men ack så lockande, så trösterikt och så befriande för en själv och förhoppningsvis för andra. Mina kunskaper om allt från teknik (ljud och ljus m.m.) till dramtaturgi och logistik kommer att ge mig glädje.

Som gammal marknadsförare av publika arrangemang och möten hoppas jag få nytta av, pluggade ju på RMI-Berghs reklamskola en gång i tiden. Och som utbildad och erfaren projektledare är det så roligt att förhoppningsvis få ha många bollar i luften, vilket jag längtar efter.

När man sammanfattar inser jag att det finns mycket gott att bära med sig in i prästgärningen (alla borde skriva en tacksamhetslista varje dag som jag lärt mig). Men det roligast är nyfikenheten på människorna, att mötas ansikte mot ansikte, vilket är drivkraften, vilket också min bekante Ingvar Oldsberg uttrycket imorse i TV. Mötet är det som bär och skänker glädje. Vi alla är ju både lika och unika.

Alla borde vi sålunda stoppa upp då och då och inventera våra liv så att vi upptäcker våra gåvor, talanger och det även det bristfälliga, så att vi kan förkovra oss och öppna våra ögon för vidare färd. Det är detta jag gjort ovan. Vad gör du? Uppmuntrar dig att inventera ditt liv, det kommer att öppna dina ögon och nya dörrar i ditt liv är min erfarenhet.


Är så tacksam för min färd, genom glädje och smärta.
Mina böner sänder jag uppåt med tacksamhet. Med Jesus som GPS ser Vägen bra ut.

Akademiledamoten Peter Englund och min farbror Björn Nilsson...

Onekligen har jag en spännande släkt, men inte så lätt att förstå, minst sagt...

En gång på Café Linné inne Uppsala, sprang jag på
akademiledamoten Peter Englund. Ingen av oss kände varandra, men jag frågade honom om hans relation till min farbror Björn Nilsson, numera avliden, kulturgiganten vid Expressen, då jag visste att de känt varandra.

"Björn, eller Nalle, som han kallades, inspirerade mig att på allvar börja skriva" tror jag han sade. "Tänk, jag har tänkt att skriva om honom". Märkligt.

Än märkligt är att jag knappt kände min farbor, trots att min pappa hade en sporadisk relation till honom. Mötte honon några gånger som barn och på en krogrunda, (där jag för övrigt på samma runda sprang på Ted Gärdestad och Janne Schaffer, som är/var bekanta). Självklart mötte jag min farbror i vimlet eftersom också "Nalle" brottades med alkoholen. En naturlig scen för min släkt genom tid och rummel, tycks det.

Två mäktiga män, min far och brodern "Nalle, i mediavärlden, men deras fält var olika.
"Nalle" valde konsten och sedan religionen, konverterade några år innan sin död till katolicismen. Har träffat en nunna som kände honom, dessutom har jag haft några mailväxlingar med deras kusin, den legendariske Per Beskow, som slog min pappa med en hammare i huvudet när de var barn och min far var på besök hos Pers föräldrar. Det kanske förklarar vissa saker, hi.hi...

Tänk hur det kan bli.
Och mitt fält tangerar, inte min fars, utan hans brors, "Nalles", med de existensiella frågorna.

Idag läste jag om Peter Englund och att han tydligen är en s.k. bekännande kristen. Hur resonerar en av vår tids skarpa hjärnor om tro och vetenskap. Har han resonerat sig fram till sin tro. Läs mer ur artikeln i tidningen Dagen...

Skarpa hjärnor, religion och alkohol, en förening där Gud tycks i de avgrundslösa djupen beröra och ge kraft för en väg uppåt och framåt, mot ett fungerande liv igen. Vår egen skarphet räcker inte. 

Jesus säger; "jag är vägen, sanningen och livet". Tänk att det skall ta så lång tid att på allvar förstå vad som är det centrala, när allt ligger där framför ens näsa, dock kanske i en omodern förpackning som inte lockat. Men Guds doften med dess äkthet kan inte fångas, utan sprids. Helige Ande kom.

Förändringens bris fläktar i kyrkorna...

Ufärder, förhoppningsvis inte irrfärder.

Har farit omkring i Mälardalsregionen under ett par dagar.

Häromdagen talade jag på begäran för ett pastorats präster inne i Stockholm, då de ville ha mer information om miss- och riskbruk, dessutom hade de läst min uppsats "Borde Svenska Kyrkan erbjuda druvjuice i nattvarden".

Möttes av öppenhet och en spännande diskussion. Allt talar för att de kommer att införa enbart druvjuice i nattvarden i deras kyrkor. "Problemen kring alkohol är alltför stora för att negligera", konstaterade man. Endast några av prästerna var inte positiva, de är rädda för att kyrkan blir för liberal.

Ledaren här sade att allt kring denna fråga är teologi, inte humanism, som jag tolkade det. Tänker på "den barmhärtige samarien", där den judiske prästen gick förbi den som var utslagen.

Att bry sig, kan väl inte innebära att man är liberal, framförallt om man tänker sig hur Jesus situationsanpassade sig i olika situationer.

Igår kväll talade jag om utanförskap, hemlöshet, glömda barn för prästkandidaterna för Stockholms Stift. De bjöd mig på fläskpannkaka. Oj vilket välkomnande. Livet börjar så oskyldigt sade jag, men barn i familjer med problem får "verktyg" som tar dem ner mot livets botten, om än sakta. Till slut kan man hamna där på parkbänken, resan är inte så lång om du nu tror det.

Gick på Medborgarplatsen i förrgår och såg de som satt där kring parkbänkarna. De har varit oskyldiga barn. Många är slitna, på olika sätt på Söder i Stockholm. Mötte några jag kände, (blev förresten inbjuden till kändisfest nu på lördag på Söderhallarna, men jag vill vara hemma med min dotter då) bl.a. någon som flytt genom arbete och som nu återigen var skild, alla kring dennes framågångsrika bekantskapskrets var också skilda.

Jobb kan bli missbruk bort från ens sanna jag också, samt från sin familj. Rädslan för det inre hålet och mötet med sig själv är för läskigt för många. Flykten går vidare tills sammanbrott inträffar för en hel del. Är vi verkligen upplysta, kan man fråga sig?

Såg upp där på min promenad kring min Fars barndoms kvarter, vilka vackra byggnader det finns på Söder.

Tänk här bodde min farmor som barn med sina sju syskon. De fick flytta in i nybyggda stenhus i början 1900-talet, därför att deras kroppar värmde upp de blöta fuktdrypande väggarna, så de blev sjuka och när väggarna blivit torra, fick de flytta ut. Många söp även då, så min farmorsmor skiljde sig från sin man som var kakeldekormålare och alkoholist. Fattig kvinna med sju barn. Det kan inte varit lätt för henne.

Min farmor var inte rik under sitt liv, tvärtom. Även hon gifte sig med en alkoholist, fast hon inte visste det från början. Även hennes barn blev alkoholister, åtminstone hennes söner,
min pappa Bengt och hans bror kulturjournalisten och giganten från Expressen Björn Nilsson (Björn Nilsson var en legendarisk teater- och litteraturkritiker på Expressen och under många år en tongivande röst i det offentliga samtalet. 1991 fick han Aftonbladets motsvarande pris för kulturjournalistik, Axel Liffner-stipendiet.". Idag delar Expressen sedan flera år ut Björn Nilsson priset, där ex. Åsa Linderborg och Göran Grieder fått det).

Som glömda barn blev de duktiga, även jag blev alkoholist, om än numera nykter sådan och även jag blev ett duktigt glömt barn.


Så kan det gå, hå ja ja.....

TV-sändningen från Livets Ord, Soppmässa och Frälsis...

En dag i Guds tjänst. Igen.

För dig som vill se debatten om nykterhet från Livets Ord,
se den här....

En ny intensiv dag är tillända.

Möte först hos en 12-stegsgrupp där man talar om tillfrisknande från alkohol och brustenhet under lunchen, därefter direkt till Frälsingsarmén där jag inför en diger skara fick tala om min Väg till tro och hur mitt inre hål blev fyllt och om allt det svåra som det innebär att leva som människa.

Många härliga befriande samtal efteråt under fikat. Många av de äldre ville diskutera min pappa naturligtvis. Och många uppskattade att jag talade om ensamhet, rädsla och brist på mod ibland och att det finns ett hopp i allt det svåra och självklart att det också¨finns glädje.

Hamnade i spännande samtal på stan sedan. Uppsala är en lagom stor stad och gångvänlig.

På kvällen fick jag lägga ut en text om Sinnesrobönen på Soppmässan i Samariterhemmets kyrka dit ensamma, fattiga och missbrukare samt "normalstörda" sökt sig till för att samlas i en gemenskap och en enkel viktig gudstjänst efter maten där.

Vilken dag. Och imorgon skall jag ta mig ton igen, dvs. sjunga.
Jag håller på att lära mig, fast det är läskigt.

Som livet.

Borde varje kristen våga leva nyktert för andras skull?

Hoppas det var givande för er som såg via internet eller var på Livets Ord ikväll.

Samtalet mellan mig, Ulf Ekman och Felicia Svaeren behandlade nykterhet. Varför skall man vara nykter, borde kristna leva så, hur ser Sverige ut, dvs. hur dricker ungdomar alkohol etc. behandlades. Se samtalet på deras hemsida i veckan när det läggs ut.

Hoppas samtalet gav nya tankar. Kommentera gärna nedan.

Livets Ords personal är oerhört proffsiga i allt. Från det att vi kom, min fru och dotter och jag blev vi väl behandlade. De fick följe till platser som var reserverade och de fick info, de blev sedda.

Efter samtalet bjöds vi på middag uppe i ett av rummen. Givande diskussion om det som hade dryftats. Både pastor Ulf och hans fru Birgitta samt pastor Robert Ekh med fru och Felicia Svaeren med sin man var inbjudna. Även här proffsigt. Som gammal eventproducent insåg jag att de gjorde allt efter regelboken om hur man bemöter folk och producerar ett framgångsrikt möte så alla blir nöjda och uppmärksammade. Så här har jag i min roll som eventkoordiantor jobbat under 30 år, hoppas att Svenska Kyrkan också skall jobba så här med sina möten och relationer.

Fick uppmuntran om min kommande gärning som präst. Både pastor Ulf och pastor Robert är ju fd. präster i Svenska Kyrkan, så de vet vad som väntar mig med vigning och allt.

Tycker det var både modigt och föredömligt av Livets Ord att våga ta upp alkoholens olika ansikten så de kan medverka till opinionen om att våga leva nyktert som kristen och att det är viktigt, både för en själv och för andra. Även i de frikyrkliga leden har man problem med alkoholen.

Både Ulf och Robert avstår från alkohol - för att man skall göra såsom präst/pastor ansåg de. Och det anser jag med. Våga vara en förebild!!!!!


Visst har Gud gjort märkliga saker i mitt och min Familjs räkning.
Nu nykter med en teol. kand och snart präst. Allt under sex år.

Det började bl.a med en Biker Bibel år 2000....
2 Kor. 5:17. Eller hur?

Skall föreläsa om min väg till tro imorgon torsdag på Frälsningsarmén i Uppsala kl. 13-1430. Adressen är S:t Persgatan 20. Kom dit, det är öppet för alla.

Träffade Ulf Ekman på dagen idag samt Blondinbellas inställning till alkohol...

Inspelning för Ulf Ekmans bloggtv under lunchtid idag. Programmet blev bra och givande.

Programmet kommer att läggas ut på Livets Ords hemsida under november/december, då som en uppföljare till kvällens diskussion på stora scen hos Livets Ord i Uppsala. Öppet för alla - KOM!

Temat är bl.a. om nykterhet, vilket vi behandlade även under dagens tv-inspelning.

Finns det för få förebilder idag, både allmänt och inom kristenheten. Svaret är JA. Åtminstone inte tillräckligt tydliga.
Kom ihåg, barn gör inte som man säger utan hur man gör.

Tänker nu på bloggfenomenet för stunden, Blondinbella. Igår tog Gert Fylking, Roger och Titti (som inte dricker alkohol) i radioprogrammet Morgonzoo upp hennes blogg och det var tydligen rosenrasande över att hon dels av sina föräldrar tilläts dricka alkohol på krogen, då hon bara är 17 år, dels var de förbannade på restaurangerna som utskänker alkohol till minderåriga.

Tänk om det gällt bilkörning, som det också är lag på 18 år för att ägna sig åt, då hade folk blivit galna, men nu är alkohol så tillåtet av var och en att ingen reagerar. Mycket märkligt!!!!

Har frågat några präster som dricker väldigt sällan om de kan tänka sig att sluta och på så sätt vara förebilder. Ingen har vågat anta utmaningen, faktiskt lite märkligt, anser jag. Är det fel?


Blondinbella skriver på sin blogg som visar på dagens inställning hos många ungdomar, tror flertalet faktiskt. Så här skrev hon:

Jag är så jäkla arg! En journalist från aftonbladet gjorde världens elakaste intervju med mig där hon frågade "Varför jag inte festar längre?" "Är du med barn kanske för du har ju varit hemma så mycket?" Nej säger jag och svarar att jag har så himla mycket plugg att jag inte orkar gå ut längre. Då kommer genast hennes nya ledande fråga "Jasså.. Så ingen myndighet har kontaktat dig eller din familj?" Hon visste det redan när hon ringde.

För några veckor sedan anmälde troligen en läsare som inte gillar mig, min familj till familjeenheten hos socialen för att jag "dricker mer än vuxna" Jag blev så arg när mamma ringde och berättade det eftersom jag är nog världens lugnaste unge! Sist jag kom hem packad var jag 14 år gammal, sen dess dricker jag ett glas vin då och då till maten. Inte som aftonbladet skriver i sin rubrik "men än en vuxen" Varför varför varför ska alltid dessa skit-tidningar agera som gamar och få ihop sina intervjuer om något jag och min familj inte ens ville prata om?

Och varför ska man slösa alla dessa skattepengar på att kontakta min familj? Herregud jag har flyttat hemifrån för flera månaders sedan och lever mitt egna liv med Nils. Mina föräldrar vet väl inte när jag kommer hem på kvällarna och ska man sitta och ringa om det varje kväll när man snart fyller 18 år? Lägg dessa skattepengar på ungdomar som verkligen har det svårt hemma och behöver hjälp. För tyvärr finns det för många av dom som inte får stöd!

Jag klarar mig bättre än någonsin. Men jag är trött på att tidningarna aldrig tar hänsyn till min ålder och att jag inte har något val. Idag får man inte välja om man vill vara med i tidningen eller ej. Dom publicerar det även fast mina föräldrar eller jag inte har godkänt det. Vad hände med press-etiken?

Min reflektion till hennes inlägg är följande:
1. Packad när man är 14 år... Sedan dess dricker hon ett par glas då och då. Detta är lagvidrigt, anmäl hennes föräldrar! Gert Fyling ansåg också så, dessutom att de skulle våga vara föräldrar som vågar sätta gränser.

2. Skit tidningar? Hennes blogg är för många en ledstjärna och den innehåller en hel del ytlighet, där konsumtion är en av ledstjärnorna. Köp dig vacker, verkar vara anslaget på hennes blogg, ett barn av sin tidsanda, det är det yttre som räknas.

3. Hon är inte myndig och har flyttat hemifrån utan kontroll. Gränslöst.

4. Hon verkar behöva hjälp då hon inte kan sätta gränser för sig själv, inte via shopping, inte jobbgräns heller (en kommande arbetsmissbrukare...).

5. Man kan inte välja om man får vara med i tidningen. Min far ansåg att den som vill vara med i offentligheten och därmed tjänar på det har ingen hänsyn att fordra. Bra sagt. Spännande sagt med en som talar om andra i sin blogg. "Kasta sten i glashus.." Skall hennes föräldrar godkänna om man skriver om henne, men inte när hon dricker eller flyttar hemifrån.

Vad hände med föräldra rollen och vuxna som förebilder? Kom ikväll kl. 1900 och lyssna.

Kommentera gärna här på min blogg efteråt.

Mikael Bedrup möter Ulf Ekman på scen på Livets Ord 8 oktober, kl. 19.



Spännande och en faktisk livsviktig diskussion...


Vågar du leva i direktsändning?

Utan att dopa dig, genom att exempelvis fly med för mycket arbete, träning, socker eller/och alkohol. Sistnämnda kommer att i huvudsak beröras under detta möte, då även de kristna idealen om att avstå från alkohol för att hjälpa sin med- eller motmänniska krackelerar. Varför?

Kan det hjälpa om du avstår? Har vi tillräckligt med nyktra förebilder eller skall man strunta i andra och sköta sig själv enbart, eftersom man själv kanske kan dricka lagomt.

KOM DIT!!!! Öppet för alla och har du inte varit på Livets Ord tidigare så är du i alla fall välkommen. Ser fram mot detta möte, där jag som en framtida representant (är det redan nu såsom prästkandiat) för Svenska Kyrkan får möta olika delar ur kristenheten.

Även om man har olika uppfattningar i olika frågor, vilket man även har inom de olika samfunden, är mötet viktigt och hjärtat är ju hos oss alla i Jesus Kristus, som jag ser det.


Så här skriver Livets Ord om kvällen på sin hemsida:

"Därför avstår jag från alkohol"


Onsdagen den 8 oktober har pastor Ulf Ekman bjudit in debattören Mikael Bedrup och frilansjournalisten Felicia Svaeren för att diskutera alkohol inom kyrkan.

På senare år har det skett en radikal positionsförskjutning när det gäller synen på alkohol i framför allt frikyrkliga kretsar. Där det bara för ett tiotal år sedan var självklart med helnykterhet inom många frikyrkor har detta idag luckrats upp och i många sammanhang betraktas man istället som extrem om man säger nej till alkohol.

- Det är en mycket sorglig utveckling. Jag tror att det är mycket viktigt att vi som pastorer och ledare visar ledarskap i en sån här fråga där det råder mycket förvirring. Det finns inte bara bibliska och teologiska skäl att avstå från alkohol, utan även, och kanske till och med framför allt, folkhälsoskäl, barmhärtighets- och solidaritetsskäl. Detta vill vi lyfta fram, säger pastor Ulf Ekman.

Förutom Ulf Ekman deltar även debattören Mikael Bedrup och frilansjournalisten Felicia Svaeren.

- Vi har bjudit in två mycket kunniga och engagerade personer. Mikael Bedrup har personlig erfarenhet av baksidorna med alkohol. Han växte upp med en alkoholiserad far, och fastnade även själv i alkoholism. Idag är han nykter och läser till präst vid Johannelund i Uppsala. Felicia Svaeren är en mycket påläst och engagerad journalist, som skrivit om de här frågorna. Det kommer att bli en mycket viktig och givande kväll, säger Ulf Ekman.

Samtalet hålls på Livets Ord i Uppsala, onsdag den 8 oktober kl. 19.00. 

För med information, kontakta: Magnus Dahlberg, Pressansvarig Livets Ord, 0709-439488


Miljöbil har parkerat hemma hos mig...

Ta ansvar.


Gör en lång historia kort. Våra bägge bilar har pajat, de är på verkstad. Det blir dyrt.

Tog ett samtal med mig själv, först med huvudet, sedan med hjärnan. La sedan ut mina funderingar på offert. Gud svarade och fick avgöra.

Har haft flera BMW´s. Dyra bilar i alla avseenden. Senast nu var det en s.k. SUV, en Landrover som nu renoveras och skall säljas.

Åkte runt under flera dagar och skaffade information, sedan föll valet på en miljöbil som jag nu köpt. Skall jag bli präst bör jag försöka agera för en bättre värld.
Bilen är en av de minsta jag sett och åkt i. En Hyandai i10.

Finns AC, elfönsterhissar, bra stereo, snygg inre design, kul att köra, men accet uselt. Bilen billig i inköp, med enorma garantier, och nu det bästa - den drar bara 0,4 liter bensin milen landvägskörning och 0,5 blandad körning.

Förstå, detta är en vinnarbil för min plånbok, miljön och framtiden som är mitt barns och hennes ev. kommande barns, Och jag får bara göra lite avkall på komfort och åka en mindre flashig bil.

Fler präster borde åka miljöbil. Bilen är billig, nu finns inget försvar. Dags för allmän disussion,

Svenska Kyrkan skall snart ha en klimatkonferens, så här borde tidningarna kolla igenom hur många kyrkoanställda som privat kör miljöbil, eller hur...

Hoppets medlemmar i Nynäshamn....

Sex stycken medlemmar som är kvar i Nynäshamns Missionsförening och kyrka satsar...

Lägga sig ner och dö? Nej, nu satsar vi, sade de unisont.
För ett år sedan var Ingela Agardh och en tid innan var Christina Doctare hos dem och föreläste. Medlemmarna satsar sin tid och sina pengar. Otroligt!!! Tala om att brinna för sin tro. Vilka hjältar!!!!

Nya grepp för att få nya besökare och kanske kan det innebära nya medlemmar  så småningom. Detta har de äldre medlemmarna satsat på. Modigt. Och föredömligt. Tala om att tro på hoppet. För oss kan allt kännas svårt, men för Gud är inget omöjligt, vilket både du och jag är ett bevis på. Vi finns ju.
Det blev fullsatt när jag häromdagen föreläste där under temat, "Livet - det inre hålet och resan".

Det blev en hel del spännande frågor efteråt, framförallt öppnades det upp för svagheten och brustenheten, och flera ville ha samtal efteråt.

Många bär ju på ett inre hål som vill bli fyllt. Här har tron på Jesus Kristus botat många, många. Därför måste vi kristna våga tala om hur Gud hjälper oss.

Jag sjöng själv!
För första gången. Tala om läskigt.

Jag talade ju om att våga det omöjliga. Därav prövade jag. Och vet ni vad? Alla stämde upp i "Blott en dag". Vilken känsla. Väckelse kändes det som.

Vid fikat diskuterades mitt föredrag, sades det. Tolkar det som ett gott betyg. Många positiva röster efteråt.
Hoppas och ber att mina nya vänner i Missionskyrkan vågar gå ytterligare steg, kanske startar de upp samtalsgrupper. Många bär ju på frågor, vill ha svar och en hel del upplever att de är öde öar.

Tack för att jag fick förmånen att tala om mina steg mot sinnesro!

Min kristna resa...

Resan har fortsatt...

Fram och tillbaks till Stockholm idag igen.
Fryshuset och möte med nätverket Chaplin med Anders Carlberg bl.a.

Det fanns ett brev i min postlåda när jag kom hem...

Biskopen intygar där att både Uppsala Sift och domkapitlet slutligen härmed antagit mig så att jag kan vigas för prästtjänt för Svenska Kyrkan.


Resan har varit lång...


Många hållplatser har det varit. Vet inte riktigt absolut när den började, om det var förutbestämt redan vid min alldeles för tidiga födsel. Har från början fått kämpa, bytte blod direkt när jag kom in i denna värld, har haft en hel del svåra sjukdomar, uppväxt i en dysfunktionell familj, men Någon håller mig under sina vingar. Alldeles klart kan man se detta i backspegeln.

Bikerbibel, Alphakurs, katakumékurs, Svenska Kyrkans grundkurs och boende i risigt rum i Sigtuna, teologisstudier dygnet runt under många år, olika kurser, praktik på olika orter, olika möten och gudstjänster, olika uttagningar och antagningar. Och så plötsligt. Brevet från biskopen idag.

Är inte framme än...

Har en termin kvar där man får lära sig de praktiksa övningarna gällande dop, begravning och bröllop bl.a. Men min teol. kand är redan klar. Kollade att alla temadagar som man skall vara med på också är fyllda.

Men jag kommer inte fram än...

Hoppas jag har en hel del dagar kvar innan jag kommer till himlen. Och att jag kommer att möta  mycket glädje innan och en hel del svårigheter självklart. Men visst är det märkligt, min resa.

Tack Biskop Ragnar Persenius och Uppsala Stift.
Må jag lyssna på Gud så jag blir en bra präst som gör skillnad.



Tack Ni som stöttar mig. Jag behöver er.

Tidigare inlägg