Funderar om barnens tillvaro...
Såg "Toppform" med min gamla vän Blossom igår på TV. Hon tog sig an en högstadisklass. Vissa av eleverna var inte motiverade, oerhört rastlösa. Tänkte på hur de kanske hade det hemma. Hoppas Blossom funderade på det.
När vi ser ett barn vet vi inte hur de har det hemma. Har du tänkt på det. Man kanske bara reagerar på hur de agerar utåt, såsom rastlösa eller ofukuserade. Försök se bakom beteendet.
"Vart femte barn lever i hushåll där en vuxen har förhöjd konsumtion av alkohol, så kallat "riskbruk". Särskilt stort är problemet när det gäller barn till ensamstående män. Det visar en ny rapport från Statens folkhälsoinstitut."
Läs här hela rapporten från Folkhälsoinstituetet som diskuterades i TV imorse.
Försök att tänka igenom var och ett barn av dessa nästan 400 000 barns vardag hemma, ett helt dygn. Puh.....
Blir mer och mer anti alkohol. Var och en får själv välja håller inte längre. Skall diskutera detta med Ulf Ekman den 8:e oktober kl. 1900 hos Livets Ord och på deras scen för allmänheten. Kom dit!
Miljöbil har parkerat hemma hos mig...
Gör en lång historia kort. Våra bägge bilar har pajat, de är på verkstad. Det blir dyrt.
Tog ett samtal med mig själv, först med huvudet, sedan med hjärnan. La sedan ut mina funderingar på offert. Gud svarade och fick avgöra.
Har haft flera BMW´s. Dyra bilar i alla avseenden. Senast nu var det en s.k. SUV, en Landrover som nu renoveras och skall säljas.
Åkte runt under flera dagar och skaffade information, sedan föll valet på en miljöbil som jag nu köpt. Skall jag bli präst bör jag försöka agera för en bättre värld.
Bilen är en av de minsta jag sett och åkt i. En Hyandai i10. Finns AC, elfönsterhissar, bra stereo, snygg inre design, kul att köra, men accet uselt. Bilen billig i inköp, med enorma garantier, och nu det bästa - den drar bara 0,4 liter bensin milen landvägskörning och 0,5 blandad körning.
Förstå, detta är en vinnarbil för min plånbok, miljön och framtiden som är mitt barns och hennes ev. kommande barns, Och jag får bara göra lite avkall på komfort och åka en mindre flashig bil.
Fler präster borde åka miljöbil. Bilen är billig, nu finns inget försvar. Dags för allmän disussion,
Svenska Kyrkan skall snart ha en klimatkonferens, så här borde tidningarna kolla igenom hur många kyrkoanställda som privat kör miljöbil, eller hur...
Hoppets medlemmar i Nynäshamn....
Lägga sig ner och dö? Nej, nu satsar vi, sade de unisont.
För ett år sedan var Ingela Agardh och en tid innan var Christina Doctare hos dem och föreläste. Medlemmarna satsar sin tid och sina pengar. Otroligt!!! Tala om att brinna för sin tro. Vilka hjältar!!!!
Nya grepp för att få nya besökare och kanske kan det innebära nya medlemmar så småningom. Detta har de äldre medlemmarna satsat på. Modigt. Och föredömligt. Tala om att tro på hoppet. För oss kan allt kännas svårt, men för Gud är inget omöjligt, vilket både du och jag är ett bevis på. Vi finns ju.
Det blev fullsatt när jag häromdagen föreläste där under temat, "Livet - det inre hålet och resan". Det blev en hel del spännande frågor efteråt, framförallt öppnades det upp för svagheten och brustenheten, och flera ville ha samtal efteråt.
Många bär ju på ett inre hål som vill bli fyllt. Här har tron på Jesus Kristus botat många, många. Därför måste vi kristna våga tala om hur Gud hjälper oss.
Jag sjöng själv!
För första gången. Tala om läskigt.
Jag talade ju om att våga det omöjliga. Därav prövade jag. Och vet ni vad? Alla stämde upp i "Blott en dag". Vilken känsla. Väckelse kändes det som.
Vid fikat diskuterades mitt föredrag, sades det. Tolkar det som ett gott betyg. Många positiva röster efteråt.
Hoppas och ber att mina nya vänner i Missionskyrkan vågar gå ytterligare steg, kanske startar de upp samtalsgrupper. Många bär ju på frågor, vill ha svar och en hel del upplever att de är öde öar.
Tack för att jag fick förmånen att tala om mina steg mot sinnesro!
Jag intervjuvas av Ulf Ekman 8 oktober på Livets Ord...
En församling som väcker känslor i vårt land.
När jag flyttade till Uppsala var jag inte direkt aktivt troende och en hel del av min bekantskapskrets skojade med mig och sade "akta dig när du flyttar dit så du inte går med i Livets Ord".
Har känt på mig att jag och Ulf Ekman skulle mötas.
Har nu blivit inbjuden till en diskussionskväll under temat "därför avstår jag alkohol" just hos Livets Ord och i deras gigantiska kyrkolokal. Ulf bloggade om att han valt att han avstår alkohol för de svagas skull, vilket är föredömligt tycker jag. Har man som jag en ganska bra bild om alkoholens enorma utbreddhet och negativa följder ser jag att fler borde våga leva i direktsändning och ge nya friska bilder för hur man lever som vuxen för de unga. Det finns alltför få mötesplatser utan alkohol. När vi var på teatern Intiman i förrgår så erbjöds det i pausen alkohol, så även görs det på Stadsteatern i Uppsala. Vill man inte att publikens sinnen skall vara skärpta? Eller går det på ren rutin att man tror att folk alltid vill bedöva sig, om än i liten skala, om än att man erbjuder detta till de som kan hantera alkohol.
Min dotter undrar nog varför man måste dricka i pauserna. Vilka signaler sänder vi ut? Vilka signaler sänder du som kristen ut? Vi lever i ett samhälle som erbjuder quick-fix lösningar så att lidandet aldrig tillåts. På det sättet tar vi faktiskt bort möjligheten att växa, för det är just när konsekvenserna blir för stora för individen som man måste ändra sig. Om man till detta lägger till alla möjliggörare som hindrar lidande och tillåter dumheter (att folk får äta dåliga produkter, att folk får dricka för mycket, att folk tillåts arbeta för mycket och på det sättet inte hinner vila upp sig eller vara med sina familjer eller få nya andra intryck) inser man att det finns stora problem och att det är dags att ändra inställningar för en friskare värld.
Hade alkohol presenterats idag för första gången hade den förbjudits och klassats som drog och ett nervgift.
Därför har jag valt att göra skillnad, därför vill jag vara med och påverka och att det är min skyldighet, inte min hobby. Ofta blir jag trött att tala om alkohol, men jag har inget val. Därför är det självklart att jag skall medverka i debatten och intervjun hos Ulf Ekman och i alla de sammanhang där jag kan göra nytta med mina erfarenheter och kunskaper. Många lider, säkert hos Livets Ord också. Och runt omkring oss alla finns de som lider av överkosnumtion, dels som riskbrukare, dels som anhöriga, dels som barn till risk och missbrukare.
Det inre hålet som människor försöker fylla kan Gud fylla har jag upplevt hos många tusen risk- och missbrukare. Sedan kan Gud se olika ut för var och en och vi kan ha kommit olika långt på Vägen.
Jesus Kristus fyllde mitt svarta hål. Bibeln har gett mig en kompass och förvandlat mig och gett mig en ny Väg.
Frågade Uppsala Stift om det är ok att jag är med i diskussionen hos Livets Ord och fick ett ja. Man kan ju inte hålla med allas uppfattningar om hur andra tror och tolkar Bibeln. Tack och lov finns det olika uppfattningar i alla kristna sammanhang, liksom det finns olika människor. Vi behöver få vara unika och lika, få tycka på olika sätt och få mötas så att vi alla kan inspirera med våra tidiga erfarenheter och kunskaper och försöka våga lyssna på den Andre så att vi kan ifrågasätta våra egna åsikter och på det sättet kan vi alla växa mot sanningen.
Den enda vi kan förändra är oss själva. Att våga leva ärligt mot oss själva är svårt. Att våga göra skillnad för andra kräver uppoffring, ibland måste vi avstå vissa saker för att hjälpa vår Broder eller Syster, vår medmänniska eller motmänniska.
Vågar du det? Nu är det helg.
Många säger ikväll SKÅL, kvällen slutar på olika sätt för många idag lördag. En del barn kommer att ligga i sina sängar och gråta, en del kommer att få stryk, många bråk och för en hel del kommer alkoholen öppna upp diskussioen så att de kan mötas och få en trevlig kväll.
Men.... varför vågar man inte leva i direktsändning.
Våga själv visa för barnen att man kan leva utan alkohol.
Bli en förebild, inte en suddig sådan.
Min kristna resa...
Fram och tillbaks till Stockholm idag igen.
Fryshuset och möte med nätverket Chaplin med Anders Carlberg bl.a.
Det fanns ett brev i min postlåda när jag kom hem...
Biskopen intygar där att både Uppsala Sift och domkapitlet slutligen härmed antagit mig så att jag kan vigas för prästtjänt för Svenska Kyrkan.
Resan har varit lång...
Många hållplatser har det varit. Vet inte riktigt absolut när den började, om det var förutbestämt redan vid min alldeles för tidiga födsel. Har från början fått kämpa, bytte blod direkt när jag kom in i denna värld, har haft en hel del svåra sjukdomar, uppväxt i en dysfunktionell familj, men Någon håller mig under sina vingar. Alldeles klart kan man se detta i backspegeln.
Bikerbibel, Alphakurs, katakumékurs, Svenska Kyrkans grundkurs och boende i risigt rum i Sigtuna, teologisstudier dygnet runt under många år, olika kurser, praktik på olika orter, olika möten och gudstjänster, olika uttagningar och antagningar. Och så plötsligt. Brevet från biskopen idag.
Är inte framme än...
Har en termin kvar där man får lära sig de praktiksa övningarna gällande dop, begravning och bröllop bl.a. Men min teol. kand är redan klar. Kollade att alla temadagar som man skall vara med på också är fyllda.
Men jag kommer inte fram än...
Hoppas jag har en hel del dagar kvar innan jag kommer till himlen. Och att jag kommer att möta mycket glädje innan och en hel del svårigheter självklart. Men visst är det märkligt, min resa.
Tack Biskop Ragnar Persenius och Uppsala Stift.
Må jag lyssna på Gud så jag blir en bra präst som gör skillnad.
Tack Ni som stöttar mig. Jag behöver er.
På turné hela denna vecka. Igår bl.a i Eskilstuna...
Kort resumé.
Igår var jag och föreläste för "Vara vettig vuxen/Hela Människan" i Eskilstuna. Fullsatt blev det och många spännande frågor vågade man lyfta upp efter min delning. Modigt av Er som var där.
Vågar man gripa in om man ser att barn (glömda barn) verkar ha det svårt i en familj? Vad är det farligaste som kan hända?
Återigen, som jag sade där. Det är inte hatet som dödar, det är likgiligheten (citat från Eli Wiesel, "Natten").
Eskilstuna-Kurien var där. Läs deras artikel här... (skrolla ned på sidan så hittar du artikeln om mig längst ner).
Snabb transport till Stockholm därefter. In på Intiman och förhandsvisningen av "Footloose".
Andra förhandsvisningen denna vecka, kul. BROLLE hade huvudrollen, dottern hade tagit sig till föreställningen och vi fick se hennes IDOL där. Han var med för lite, tyckte hon efteråt. Bra och kul föreställning. Många duktiga aktörer. Sanna Ekman och Petra Nielsen fick nu spela tanter. Tiden går, så att dessa fd dansare nu fått nya roller.
Och vet Ni vad föreställningen handlade om?
Flodhästen i vardagsrummet och glömda barn. Märkligt....
Det jag hade föreläst om tidigare under dagen var nu en föreställning. Jag misstror slumpen!!!
Nu är det dags att i hast ge sig iväg till Fryshuset i Stockholm och möte med nätverket Chaplin. Och bensin är dyr...
Men vill göra skillnad.
Det är inte hatet som dödar, det är likgiltigheten. Det skall inte hända mig, har jag valt.
Har du valt?
De glömda barnen i Hedemora....
Föreläste igår kväll i Vasakyrkan i Hedemora.
Läs artikel från deras lokaltidning här om min föreläsning....
Pappa och jag ca år 1964.
Det var fullsatt i lokalen då Greger Walve från organisationen Hela Människan och jag talade om "de glömda barnen".
Många är berörda, fler än du i din vildaste fantasi kan tro. Alla har vi i vår närhet glömda barn, antingen är de just nu barn eller så är de vuxna glömda barn. Du kanske är ett. Har du funderat över det?
Det är dags att gripa in! Alla har vi ansvar. Problemet är att veta hur man skall göra och att få modet? Skulle du våga gripa in i en familj där du anar att barnen lider?
Olika roller får barnen sig pålagda i barndomen och som förföljer dem resten av livet.
Hjälten - som fixar allt och blir en förälder åt föräldern.
Rebellen - den utagerande, den besvärlige.
Tapetblomman - som inte syns och gör något väsen av sig.
Clownen - den som tar plats och försöker släta över alla besvärliga situationer med ett skratt.
Funderar ibland när jag möter vuxna hur de blivit som de nu är. Ser ofta att de har pålagt sig roller som de inkorporetat i sina beteenden enligt ovan. Clownen? Rebellen, den duktige etc.
Vi måste skapa mötesplatser där man får vara människa, där vågar blotta sig och där man kan få stöttning.
I Hedemora kommer en kurs i att "vara vettig vuxen" att starta upp.
GÅ PÅ DEN, ANMÄL DIG SJÄLV, DITT FÖRETAG, DIN ORGANISATION. VÅGA GöRA SKILLNAD - MÅNGA BARN BEHÖVDER BLI SEDDA - DU HAR ÖGON - VÅGA VARA VETTIG VUXEN. Snälla.....
Vem är du?
20 % av barnen är glömda barnen och 20% av de vuxna är glömda barn,
sålunda finns det ca. 2,5 MILJONER GLÖMDA BARN I SVERIGE. OFATTBART!!!!!!
Problemet behöver inte enbart vara alkohol, det kan vara ex. arbetsmissbruk, psykisk natur eller annat som tar överhanden så att barnen inte blir sedda i dessa familjer som blir dysfunktionella.
Vad är ett glömt barn?
"De glömda barnen" är ett begrepp som kommer från Margret Cork (1994) som gjorde en studie av barn till alkoholmissbrukare som publicerades på 1970-talet. Hon menade att barnen var glömda av föräldrarna, omgivningen, missbrukarvården och forskningen. Föräldrarna hade fullt upp med alkoholen. Omgivningen visste inte mycket om situationen, då alkoholmissbruk hör samman med skam och att hela familjen försöker dölja och förneka alkoholberoendet. Idag finns ett ungefärligt genomsnitt på 5-6 (Mikael Bedrup har här uppdaterat siffran enl, senaste forskningsrönen) barn till alkoholmissbrukare i varje klass. Därför anser jag att det är ett skolproblem och något jag bör känna till som lärare. Studier visar på att personal som har kunskaper om alkoholmissbruk och hur det påverkar barnen har lättare för att identifiera barnen. Det är först då man aktivt kan hjälpa dem. Studier har också visat på att hjälp utifrån är mycket värdefullt. Hemma lär sig barnen till alkoholmissbrukare att inte visa känslor, inte ha tillit och att inte prata. Läs mer här från uppsatsen av Susanne Alm....
Magnus Uggla - förhandvisning, Hedemora och Livets ord...
Det svänger.
Igår var jag och min dotter på förhandsvisningen på Cirkus i Stockholm. Ny show, vilse i välfärdshelvetet, en revy med bl.a. Magnus Uggla, Johan Rheborg och Johan Ulvesson. Många kändisar och kul underhållning.
Blev omkörd på vägen dit av den mycket kompetente illussionisten John Houdi. Blev ett långt mobiltelefonsamtal mellan bilarna. Teknikens under. Vi har alltid spännande samtal.
Innan showen försökte vi hitta någonstans att äta och till slut valde vi Hasselbacken. En underbart god middag, miljön är fantastisk. Och priserna är verkligen inte lämpade för en prästkandidat, men det var så länge sedan jag åt riktigt gott och var på restaurang. Och min dotter är värd det.
Det kändes oerhört märkligt att återigen vara i samma lokal som jag var discjockey för en rockklubb som var inhyst där i början av 1980-talet, Slitz. Nu satt jag där 28 år senare. 28 år!!!!!!!!!!!......... med min dotter, och snart skall jag prästvigas. Mycket, mycket märkligt.
Min dotter och jag sade att hon lovade att försöka gå dit om 28 år och minnas vår kväll. Undrar vad hon då sysslar med? För inte tror jag ens i mina vildaste fantasier för 28 år sedan att jag skulle bli präst på gamla dagar. För det var precis det jag erfor igår, att jag levt länge. Men det känns inte så.
Nu duggar inbjudningarna återigen in. Efter att ha pluggat och levt som i vacuum i bokstävernas värld under ett halvt årtionde, verkar allt ha en ketchupeffekt.
Den 1 oktober skall jag tala på Forum för eldsjälar på Fryshuset.
Dessutom skall jag samtala med bl.a Ulf Ekman på Livets Ord den 8:e oktober på kvällen inför publik. Temat är nykterhet. Jag är där i egenskap av privatperson med erfarenhet av alkoholens olika verkningar i familj, indiviid och samhälle. Fick ok av mitt stift att medverka, man skall vara försiktig när man är prästkandidat, än mer när man är präst. Å andra sidan skall man alltid vara medveten om var och hur man agerar. Hoppas att jag får vara verktyg för insikter om friskt leverne.
Samtalskväll "Därför avstår jag från alkohol". Datum: 8 oktober. Tid: 19.00
Medverkande: Pastor Ulf Ekman, Mikael Bedrup (föreläsare, eventproducent, teolog) och Felicia Swaeren (journalist)
Ikväll skall jag föreläsa för Hela Människan i Hedemora. Tufft då jag har sedan igår ryggskott.
19:00 - 21:15 Vara Vettig Vuxen Hur kan du vara ett stöd för barn o ungdomar som far illa? Greger Walve för Hela Människan och Fryshusets projekt; De glömda barnen. Mikael Bedrup: son till den folkkäre sportkommentatorn Bengt, berättar hur det är att växa upp i missbruks-miljö. Sitt eget drickande och vägen tillbaka till ett liv utan droger. Vasakyrkan, Landsgatan i Hedemora Fika till självkostnadspris Arr. Hela Människan & MoRe Consulting
Låg hela dagen igår, så det var inte helt ok att sitta på Cirkus igår, men det var bara att bita ihop. Hade ju lovat min dotter. Idag hade jag lektioner i skolan, dvs, sånglektion, men kom inte upp ur sängen, så nu har jag dagen på mig att pigga på mig. Puh...
På torsdag den 18:e skall jag föreläsa i Eskilstuna för kommunens chefer ocm dysfunktionalitet i familjer och organisationer.
Välkommen till en föreläsning med
Mikael Bedrup - Vikten av att se människan i dysfunktionella familjer
"Utan pekpinnar med både humor och allvar avslöjas det dysfunktionella hos familjer, individer och organisationer" Föreläsningen som sker i samverkan med Hela Människan och NBV, är ett led i arbetet med Eskilstuna kommuns riktlinjer för det drogförebyggande arbetet. Genom att öka kunskapen kring framförallt riskbruk och hur man hanterar de barn som lever i missbruksmiljö har vi tagit ett stort kliv i det drogförebyggande arbetet.
När: Torsdagen den 18 september
Kl: 15.00-17.00 (Fika erbjuds från kl. 14.30)
Plats: Fors församlingshem
Och på måndag den 22:a sep. skall jag tala om: Livet, det inre hålet och resan i Nynäshamn och i deras Missionsförsamling.
Mikael Bedrup berättar om livet. Datum: 2008-09-22. Tid: 19:00 - 21:00
Nynäshamns Missionskyrka ordnar en samtalskväll med Mikael Bedrup. Han kommer att prata om vikten av växande, att våga klivet ut i det okända. Kvällen ingår i samtalsserien Livsberättelser, där Nynäshamns Missionskyrka bjuder in intressanta personer. Mikael Bedrup presenterar sig som bloggare, VD, mc-åkare, beroendepersonlighet, make, far, prästkandidat m.m. Temat för kvällen är "Livet, det inre hålet och resan..." På ett både allvarligt och humoristiskt sätt visas en väg ur det svåra, mot ens drömmars mål. Entré: 75 kr inkl fika. Välkommen. Nynäshamns Missionskyrka ligger på Vikingavägen 12 i Nynäshamn. Kvällen arrangeras tillsammans med Bilda.
Märker att det finns ett ENORMT behov av att tala om det svåra, därav får jag dessa spännande uppdrag. Vi behöver försöka våga vara mer människor, visa upp alla delar. Dels allt det underbara med glädje, men också bör vi själva försöka våga tala om det som är jobbigt, om det som trycker oss, så att det kan befrias när det kommer upp till ytan.
Jesus frågade så vist, och så direkt på: "Vill du bli frisk?".
Man kan lära sig mycket genom "handboken för livet", Bibeln. Har du läst den på sistone? Vill du bli frisk?
Bedrup som varumärke fortfarande starkt...
Bedrup som efternamn och varumärke är starkt ännu.
Min far tog sig efternamnet Bedrup under 1960-talet. Förmodligen för att "stikca ut" lite. Att han sedan blev så känd var ju bl.a. TVs enorma genomslagskrafts förtjänst.
Han försökte hela tiden göra bra jobb, även om han såsom vi alla misslyckades även han också ibland.
Pappa var aldrig feg, han vågade stå för sina åsikter professionellt, Han ville förändra och hans hjärta gjorde bl.a. att han under nästan 40 år turnerade runt med TV-laget i fotboll, som han höll i. Sveriges största ambulerande lekstuga, sade han från kommentatorsbänken ofta. Alla kändisar som räknades var med. Här fick jag träffa dem alla en hel del gånger. Idrottskillar, tv-kändisar osv.
Det var ett gigantjobb att hålla i trådarna. Åtskilliga telefonsamtal ringdes hemma i mitt barndomshem för att få ihop bra namn. Som spelare fick de mycket kul ihop och man fick som jag minns det inget arvode, utom rese ersättning för de som inte åkte med den gemensamma bussen till någon av landets arenor utanför storstadsregionerna.
Målet var att dra ihop pengar till välgörenhet. Det vart långt över hundra miljoner som landets idrottsklubbar fick och som de fördelade.
Alla var nöjda utom Bert Karlsson, som petades, efter påtryckningar av en del kändisar som var med och som inte villa ha med honom att göra då han vid den tiden distribuerade Ultima Thules skivor. Bert vart sur och har försökt smutskasta min pappa i sin biografi. Förstår att han tyckte det vart trist att inte få vara med denna mötesplats av glädje. Och vilket nätverk sedan...
Så till det primära.
Vårt efternamn som jag och min dotter för vidare är vi rädda om och skall till förvalta samt lägga till våra gåvor. Inte leva genom någon annans förtjänster. Nu är det vår tur att träda fram på ett bra sätt.
Pappa och jag ca år 1964.
Har själv genom åren jobbat hårt för att efternamnet skall hålla god renommé. Många säger mycket bra saker om min pappa och minns honom positivt när hans namn kommer upp. Det är kul. Sedan kanske han inte var världens bästa pappa. Han var ofta borta när jag var liten, hade svårt att vara närvarande och var alltid på gång med nytt projekt. Rastlös, kan ordet vara. Hans alkoholism i min tidiga barndom var inget bra för någon av oss kring honom. Men han försökte gottgöra på äldre dar.
Igår var en artikel om vårt namn bla.. Se nedan om tillkomsten av vårt efternamn.
Traditionen med efternamn har funnits sedan 1400-talet i Sverige.
Forskare tror att invandrade släkter tog med sig traditionen eftersom bruket av efternamn är äldre i övriga Europa. Efternamn var inte vanligt bland folk som tillhörde allmogen.
Adelsmännen
Började så småningom att använda släktvapnets symbol som efternamn. Inom adeln var det även vanligt att bilda efternamn efter en plats. Därför är "af" och "von" vanliga som delar i ett adligt efternamn.
Exempel på adelsnamn: Löwengrip, von Essen och Rosenstierna.
Prästerna
Antog ofta latinska namn med ändelsen "ius" och "us". Gärna kopplat till orten man bodde på.
Exempel på prästnamn: Svedelius, Moraeus och Ulvaeus.
Soldaterna
Tilldelades vanligen namn från tre kategorier. Ett namn som antingen passade soldatens egenskaper, ett militärt substantiv eller ett namn taget ur naturen.
Exempel på soldatnamn: Frisk, Hjelm och Lind.
Patronymikon
När resten av befolkningen också ville ha ett efternamn blev patronymikonet vanligt. Det innebar att man ärvde faderns förnamn. Exempelvis hette Anders Nilssons far Nils, och Anders barn fick namnet Andersson. Patronymikonet användes fram till början av 1900-talet då en förordning reglerade hur efternamn skulle användas. Efter det fick även Nilssons barn heta Nilsson. Även allmogen valde ofta namn från naturen.
ABC
När den folkkära journalisten och programledaren Bengt Bedrup började på Svenska Dagbladet på 60-talet hette han Nilsson. Han mötte där kollegan Karl Anders Adrup. Nilsson tyckte att namnet var lustigt och skojade tillsammans med kollegan Lennart Carlsson om Adrups ovanliga efternamn. Men med tiden fäste sig Nilsson och Carlsson alltmer vid efternamnet. Därför byttes till slut Nilsson mot Bedrup. Och Carlsson mot Cedrup.
Adrup, Bedrup och Cedrup alltså. På samma tidning.
Källa: Borås tidning. Läs hela artikeln här....
Olika åsikter viktigt, men energin bör läggas...
Jag är inte uppväxt inom kyrkan, utan kommer sent in i livet in i denna tradition. Har kanske därför andra glasögon än ex. många av mina yngre teologiskt studerande kamrater.
Ibland undrar jag var många på allvar har sina hjärtan, i diskussionen eller hos sina nästa. I Bibeln förkunnas och förklaras att det är viktigt att tänka och ha med sitt hjärta, ett uttryck som inte är så modernt, men borde bli det. Idag är det intelligensen och vetenskapen som skall fylla alla inre hål och ge svar.
Är så förundrad. Diskussioner som når folk utanför kyrkan är främst omd diskussionerna om kvinnliga präster och samkönat äktenskap. När jag träffar och samtalar med många som inte finner det intressant att besöka kyrkornas verksamheter, så säger vädigt många att kyrkan verkar mest föra just dessa två debatter. Är det detta vi är kända för, undrar jag då oroligt? Lägger man energi på rätt sälle?
Som om dessa frågor var det viktigaste för vår planet just nu. Även om de kan vara viktiga för bägge dikena av åsikter, så håller jag med om att det nödvändigaste inte är att lägga så mycket energi på dessa, då man bara i Sverige ser att folk har stora inre hål, som de färsöker fylla med bl.a fylla, shopping, dåliga relationer, arbete utöver det nödvändiga och där ensamheten förlamar så många. Vi håller också på att förstöra vår miljö.
Istället för att lägga så mycket energi på kvinnliga prästfrågan, som dessutom är beslutat för över 50 år sedan i Svenska Kyrkan (vad tror man att man skall uppnå? Riva upp beslutet? Förstår inte. Vill man inte bejaka kvinnor som präster så finns det andra kyrkosamfund att verka till. What´s the problem?). Samkönat äktenskap är för en hel del i kyrkan, främst präster verkar det som, en problematisk teologisk fråga, men för de som inte finner teologi som det viktigaste i livet, kan denna fråga då upplevas som om man lägger energi mera på spetsfundigheter än för de som idag lider i vårt Sverige.
Hur skulle den församling jag vill jobba i se ut, är en tanke jag lekt med på senare tid.
Hade en diskussion med en kamrat som är präst och som inte tolkar Bibeln som jag, då han har en mycket friare tolkning än mig och mest verkar se Bibeln som en religiös urkund bland många, vilket är för mig lite märkligt.
Dock tror jag det skulle vara intressant med att det fanns präster med olika Bibeltolkningar inom en församling. Varför? Jo, därför det skulle berika både församling och en själv. Men det skulle krävas mycket mod och tålamod om man vågade befinna sig i ett sådant sammanhang. Man skulle ständigt bli tvungen att få ifrågasätta sin egen teologi och gudsbild. Jobbigt, men förmodligen utvecklande.
Förutsättningen skulle vara ett ständigt forum för samtal bland anställda, församling och lekmän.
Vad man skulle kunna uppnå är att var och ens skulle kanske våga föra fram sin gudsbild där man är nu och man skulle kunna växa som ett senapskorn i sin tro i ett sådant sammanhang kan jag tro.
I ett sådant sammanhang skulle man bli tvingad att ständigt utreda vad som är det viktigaste och vad som är syftet och målsättningen med ens egen energi och församlingens.
Var skall vi lägga fokus, vad är viktigast idag.
Många lider. Och en hel del diskuterar. Precis som på Jesu tid.
Grattis M idag!!!!
Du fick kämpa vid din födelse och du har kämpat på.
Ibland har skadat dig när du ramlat av hästar, men kvickt som attan är du uppe igen. Till allas förvåning. Och glädje.
Du är enorm, fantastisk och alldeles speciell.
Må Du får en fin dag och må Gud bära dig nära sig i alla dina dagar och skydda dig!!
Har vi lärt oss det centrala egentligen?
Man är nyfiken på hur universum uppstod, därav detta dyra försök.
En del varnar att jorden kan gå under. Andra forskare tror inte det.
Och ändå vill man försöka. Man är verkligen inte rädd om vår skapelse. Man är beredd att pröva, trots att man inte verkar 100% säkra. Så säger man att människan är smart....
Vi krigar, skövlar vår jord, åker i västvärlden för mycket i bilar, släpper ut för mycket avgaser, allt eftersom utvecklingen måste gå framåt säger man, trots dessa bieffekter...
Hela ekonomin bygger på utveckling, att vi alla skall konsumera mera, annars faller västvärldens ekonomi samman.
Man försöker nu skapa små svarta hål...
Är det inte det alltför många människor redan har. Ett inre tomrum. Som man fyller med quick-fix lösningar... Därav behövs utvecklingen materiellt för att lösa dessa inre svarta hål.
Kommer att tänka på Bibelns beskrivning av det som händer i Schweiz idag, nämligen Babels torn.
Människorna försökte bygga ett torn upp till himlen, att bli sina egna gudar, men Gud grep in och åstadkom språkförbistringen.
Och alldeles tydligen talar vi nu för många språk, men när vi enas med våra premisser, utan Gud, kan det bli farligt.
Ber för att vår skapelse inte skall bli skadad idag.
"Förlåt dem, ty de vet icke vad de gör"!
Likgiltighet dödar....
"Det är inte hat som dödar, det är likgiltigheten"!!!!
Var har du hört detta uttryck frågade jag nyfiket.
I Eli Wiesels bok "Natten", sade hon.
Det var länge sedan hon läste den, men hennes minne är fantastiskt. Det finns hopp för framtiden.
Många talar och har åsikter, men det stannar ofta där...
Elie Wiesel, född 30 september 1928 i Sighet i Rumänien, är en judisk franskspråkig författare. Under andra hälften av 1940-talet var han medlem i Irgun och är sedan 1956 bosatt i USA. Han erhöll Nobels fredspris 1986.
År 1944 fördes Wiesels familj till Nazitysklands förintelseläger. Hela hans familj gick under, men själv överlevde han Auschwitz och Buchenwald. Wiesel har om sina upplevelser i Auschwitz skrivit trilogin Natten, Gryningen och Dagen. Hans mest kända bok Natten utkom ursprungligen på jiddisch år 1956 under titeln Un di velt hot geshvign ("Och världen teg"). Senare reviderades och översattes den till franska med titeln La Nuit ("Natten").
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Elie_Wiesel
Vad handlar förlåtelse om och kan man förlåta allt?
Om den som vill bli förlåten:
Man kan få intrycket av att om man bara ångrar sig och säger förlåt, så försvinner skulden och skammen. Min egen åsikt om man är skyldig är att det måste börja med att man inser att man verkligen vill bli förlåten, att man inser att man har gjort fel och att man har viljan att nästa gång inte upprepa samma handling, således krävs insikt och ånger.
Men om det bara är ord, utan substans bakom orden, äger orden ingen innebörd, det stannar vid ytan och har ingen bärighet.
Om den som förlåter:
Det är centralt att förlåta, annars blir man bunden vid en osund relation, den fastnar i sin egen mentala "ryggsäck" och i längden hindrar den växande. Vad händer om den man förlåter inte erkännner eller inser sin skuld? Jo, om man ger förlåtelsen så är man sjäv befriad. Men som jag ser det så möjliggör i detta fall inte en vidare relation om den som blir förlåten, inte inser sin skuld, om en sådan föreligger.
Om man förlåter utan att den andre parten inser sitt misstag och inte uppriktigt erkänner och inser sin skuld och man går vidare i relationen, så har man därmed suddat ut sina egna gränser och blir gränslös och därmed tillåter man den andre att sätta sig över en själv, sålunda blir det inte en relation i harmoni och balans. Allt stannar vid yta.
Så här skriver tidningen Må bra om förlåtelse:
"Kan man förlåta utan upprättelse?
- Det är förstås lättare om man får ett erkännande, om den andre ber om ursäkt. Men det går ändå. Man godkänner ju inte det som hänt när man förlåter, utan man gör sig fri från det förgångna.
Kan det vara dåligt att förlåta?
- Ja, om man förlåter i stället för att sätta gränser. Man kan intala sig själv att man förlåter, när det i stället handlar om konflikträdsla eller brist på självrespekt."
Källa: Anna Carsall, Mä Bra. 2007/08
Barnprogramledare och fd polis rattfull...
Bara för att man berättar om sin skuld, är det inte ok, Inte om man varit polis och barnprogramledare.
Om man druckit "några öl och lite vin"... så det ger utslag, så att man blir av med körkortet pga. för mycket alkohol i blodet så är allt inte ok bara för att man erkänner. Därför att ALLA självklart vet att det inte är okej att köra dagen efter.
Problemet är egot. Man vill dricka och man vill kunna köra. Man vill ha allt. Ingen kan skylla på att: "jag trodde inte att det var problem..".
Man kan köra på någon annan eller skada sig själv. Punkt,.
Alla vet detta, men man vet inte hur mycket man kan dricka dagen innan för att det skall vara ok att köra nästkommande dag. Så man chansar. Man kan klara sig, Inte så att man lämnar bilen,,,
Drick inte dagen före. Då är det ok att köra på morgonen. Enkelt!!!
Det bör alla som tagit körkortet veta, t.o.m. ens barn vet det. Och har man varit polis och om man är barnprogramledare (läs Expressen här...) så skall man försöka använda insidan. Alla kan misslyckas, men alla vet att det tar tid för alkohol att gå ur blodet. Och dessutom så blir man trött dagen efter och då blir man en dålig bilförare.
Om bara erkänner, så tror man att man blir förlåten.
Först kommer domen, sedan straffet, därefter förlåtelse efter erkännandet och ångern, sist upprättelsen. Man kan ju alltid läsa Bibeln så man förstår.
Å andra sidan tror man numera att allt skall vara förlåtet och tillåtet då man anser att domen är otidsenlig och omodern. Det som då endast blir kvar är kanske skammen, Och den kan inte tas bort utan dom och skuld. Den inkorporeras i individen.
Så finns det de som inte ens har skam....
Se inåt, se din skuld människa. Nåden är obegränsad med Guds blick, men det krävs att man ser den egna synden.
Synden.... Är inte den också avskaffad. Åtminstone för somliga, har jag märkt.
De två första människorna som drack alkohol i Bibeln fick konskekvenser,
Så säger en del att Bibeln är omodern,,,
Sanningen skall göra oss fria...
Så befriande...
Har fått så många positiva, inte en negativ, reaktioner gällande de artiklar jag varit med i samt från TV reportaget från Rapport i somras där jag belyste de "glömda barnen".
Väldigt ofta i dessa familjer där det finns miss- eller riskbruk finns det osanningar begravda, och som barnen där tvingas bära på och som de "ärver". Därför är det svårt att få veta sanningen i sådana familjer. Om detta har Tommy Hellsten skrivet i sin bok, "Det finns en flodhäst i vardagsrummet". Gå och lyysna till honom i Lötenkyrkan, Uppsala den 21 oktober från kl. 1330.
Jag vill inte "ärva" andras osanningar. Därför har jag gått ut och talat om de glömda barnen. Jag har bara talat om hur jag såg på min uppväxt, inte talat om hur de andra i min uppväxtfamilj uppfattade den tiden, såsom min mamma eller min helsyster Viveca uppfattade det. Vi har olika ögon, sinnen och vi är olika människor och blir bahandlade olika, därför har man i dessa familjer olika intryck och åsikter. Min andra syster, min halvsyster Annika Wilson, växte inte upp med oss, hon hade sina erfarenheter av vår gemensamma pappa. Den enda jag kan tala för är mig själv, vilket jag gör och gjort, men jag lämnar inte ut andra. Utom denna gång då jag berättar om mina bägge systrar, men jag talar inte inte vad de anser.
Allt blir komplicerat pga föräldrars beteenden i en missbruksfamilj. Barn skadas, ibland för livet.
Man bör leva efter Jesus devis: Sanningen skall göra oss fria..
Men devisen, "du skall älska din nästa, som dig själv" är svår i dessa familjer. För många gånger klarar man inte av det dubbelsidiga budskapet, antingen är man andra till lags (medberoende/möjliggörare), eller så tänker man bara på sig själv (egoistisk). Detta gäller både för barnen och för föräldrarna.
I min gemenskap inom 12-stegs rörelsen lever vi efter devisen, tuff kärlek. Där mesar man inte med, utan man försöker leva efter absolut ärlighet, utan baktankar och att man skall älska sin nästa, och även sin fiende. Men detta är inte samma sak som att man gillar det de gör, för det kan man ställa dem till svars för. Och man behöver inte umgås med dem som man inte gillar. Men man skall älska dem.
I Bibeln står det vist i Matteusevangeliet 12:25:
Men han (Jesus - min anmärning) visste vad de tänkte och sade till dem: "Varje rike
som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte
bestå."
Tyvärr är det många gånger så, att det blir sår för hela livet i dessa familjer. Varje medlem måste rannsaka sig sig själv, sina motiv, få speglingar av sina ageranden så att de kan börja tillfriskna. För hela familjerna blir sjuka. Det är faktiskt så att missbruk blir en familjesjukdom.
Man kan bara förändra sig själv och bara ta ansvar för sig själv. På soppmässan i torsdags läste jag den världsvida bönen om detta, som passar för alla individer i missbruksfamiljer.
Svagheten är som en magnet...
I vår del av världen bejakas det egna egots självförverkligande. Man skall stärka sin identitet med starka varumärken. Köp Rolex, fin bil, märkeskläder etc. Visst, bra produkter kostar, men många gånger kostar de mer i förhållande till kvaliteten och deras marknadsföringsbudgetar är vida större än konkurrenters. Och det är de vi betalar extra för, och för att visa upp att vi är lyckade, att vi har lyckats, att skalet är helt. Inga brister här inte...
En stor del av världen lider brist på vatten och mat. Och i våra shoppingtempel dignar produkterna för att fylla dina och mina omedelbara behov.
Det är inte inne att vara svag. Kan inte just nu påminna mig om någonstans där den uppmaningen bejakas. Kan du?
Är det därför när man inte längre orkar hålla uppe skenet, när man längre inte orkar bli förförd av världens marknadsföring, eftersom den faktiskt strider mot det mänskliga, som man dras till det sanna, det riktigt mänskliga, inte det artificiella.
Man är inte alltid perfekt, varken gällande det inre eller yttre. Och det är ok. Man är ju bara människa. Med fel, brister och svagheter, förgörande styrkor, men också med ett litet guldhjärta, som om det vattnas kan växa.
Vi måste få dela både det svåra och det glädjefyllda. Bägge bitarna bör bejakas.
Är det därför jag fått så många positiva reaktioner när jag delat med mig mina erfarenheter av dessa bägge delar av livet nu under sommaren i Rapport, Upsala Nya tidninge samt nu i en artikel i Uppsala Domkyrkas egna tidning "Livet" (läs den här...).
Har efter detta fått brev, en fantastisk Bibel, mail och ryggdunkningar. Och det när jag berättat om mina tillkortakommanden, mitt lidande, men också om min glädje.
Han vann. Över det onda. Genom att visa upp sin svaghet totalt, sitt enorma lidande. Och ingen förstod att han på det sättet vann över världens sätt och ego, uppvisad för alla, inte i tidningar, utan uppe på en kulle, Golgata, så alla kunde se, uppspikad på ett kors.
Svagheten är som en magnet...
Märkligt, men befriande.
Förändringarnas vind blåser på gården...
...Eller Emmerdale Farm, som den från början hette. Numera heter den bara på engelska, Emmerdale. I Sverige "Hem till gården".
En serie som gått i evigheter känns det som, och som jag faktiskt gillar, kanske pga. att allt är som i vanliga livet. Eller att det inte är så stora förändringar. Så händer det....
Märkte idag att vinjetten är ny. Huh...
Kan inget får vara heligt.... Skämt åsido, allt verkar förändras. Många gånger till det bättre, tack och lov. Men man är ovan i början, vill ha det som det alltid varit. Därför är saker svåra att förändra. Det ligger liksom i människans natur. Rädslan.
Det är därför vi behöver Mod. Och att veta att Någon bär oss. När det blåser...
Ok, det var ingen orkan, kanske bara en bris som svepte fram. En ny vinjett. Ok då. Får vänja mig.
Fakta om "Hem till gården":
Hem till gården (originaltitel: Emmerdale, Emmerdale Farm till 1989) är en brittisk TV-serie som utspelar sig i den fiktiva byn Beckindale i Yorkshire. Byn bytte i mitten av 1990-talet namn till Emmerdale efter en del debatt i dramaserien.
Serien skapades av Kevin Laffan och produceras och visas av ITV. Det första avsnittet sändes i Storbritannien den 16 oktober 1972.
Huvudroller Andrew Burt/Clive Hornby - John Jacob "Jack" Sugden (1972-1976, 1980-2007) Sheila Mercier - Annie Sugden Brearly (1972-1995)
Serien är även populär i Sverige där den visats sedan 1970-talet (ursprungligen på TV2, sedan 1994 på TV4) och i Finland där den för närvarande visas fem dagar i veckan på MTV3.
Källa:
Tips på hemsida om serien.
Goda Nyheter, Gud hör bön...
Foto: Jonas Lindberg
När man utbildas till präst har man sammankomster med andra teologistuderande för sitt stift, stiftsgruppsträffar.
Fick just ett meddelande, som säger bl.a:
"...vi skall börja fira "egen" mässa i stiftsgruppen och tänker följa dina råd om druvjucie istället för vin."
Tror inte på slumpen, som bekant, men märkligt att det kom en ytterligare artikel om mig idag, denna gång i Uppsala Domkyrkoförsamlings egna tidning, Livet. Läs den här...
Det har blivit lite väl mycket uppmärksamhet på mig den senaste tiden. Bra om man uppfattar budskapet om att det fins en väg till helande för många genom Jesus. Men ibland blir jag lite trött på alkoholdiskussionen, det finns ju också många andra frågor jag brinner för, men som det ser ut nu är det viktigt att försöka påverka till det positiva, då kan jag ta uppmärksamheten. Men det är inte jag som är viktig.
Det känns märkligt, eftersom min tillvaro oftast sker i det tysta. Jag sitter oftast hemma ute på landet och läser numera, framförallt Bibeln. Media är en märklig "verklighet".
Dagens tidning om alkohol gällande präster, idrott bl.a. Vill du hjälpa till...
Igår var det en artikel om mig, som glömt barn - barn till missbrukare, på flera sidor i UNT. Många har hört av sig. Många känner igen sig. Tyvärr. Problemet är gigant stort. Men talar man inte om det, har man inte rätt glasögon på sig eller om man rör sig i kretsar där det inte finns någon alkohol, åtminstone inte utåt sett, kan man lätt förledas att tro att problemet är marginellt...
Därför har jag idag 20080903 saxat några artiklar ur dagens Expressen och Aftonbladet bl.a. för att du skall se hur det ser ut. Och detta är bara de som fått konsekvenser och kommit ut till allmänheten. Även i kyrkans värld dricks det självklart, alla är ju människor även där, men det verkar vara svårt att tala om denna svaghet även här. Trist nog eftersom här skall svagheten kunna tydliggöras och övertramp förlåtas. Inom kyrkans värld bör man försöka ge signaler än tydligare att det svåra är ok att tala om.
Caroline Krook, biskop i Stockholms Stift, intervjuvades i TV4 soffan imorse med anledning av trekanten där präster var inblandade och där alkohol förekom. Präster skall följa sin etik som de sagt ja till "Codex Ehicus". Promiskutet är inte ok som präst, man måste också börja tala om sex och porrmissbruk.
Min uppsats "Borde Svenska Kyrkan erbjuda druvjuice i nattvarden" skulle kunna vara en dörröppnare att våga börja tala om alkohol i kyrkans värld och samtidigt skulle den kunna ge signaler både inåt och utåt att hit är man välkommen, att man tar alkoholproblematiken på allvar. Vad tycker du?
Det är mycket tragik bakom nedan artiklar. Ber för dem.
Tyvärr finns det många möjliggörare bakom nedan personer. Det finns folk som sett problemen men inte vågat ingripa. "Du skall älska din nästa.."
Avslutande artikel slutar med orden "alkohol räknas inte som doping". Är det inte här problemet är. De som kan hantera drogen, inser inte att drogen, alkohol, är just en drog för så väldigt många.
Skulle man se alkohol som en drog, skulle man agera annorlunda, men då många vill ha kvar den, antingen då de kan hantera den eller att man inte vill bli av med den då man inte kan hantera den då man har problem men inte vill skylta med detta, så kommer den att ställa till med ofattbart lidande. Jag vet!
En kyrkoherde i Stockholms stift åtalas för misshandel och olaga hot. Bakom anmälan finns hans hustru, även hon präst i samma stift.....
...en relation som präglats av svartsjuka, kontrollbehov och betydande alkoholkonsumtion, "det är för mycket och för ofta". Källa: Kyrkans tidning, läs mer...."Två landslagstränare är avstängda under utredning. Anklagade bland annat för att ha varit berusade under mästerskap.
Tränarna är ledare för ett av landslagen inom en välkänd sport.
Det är framför allt en av landslagstränarna som de grova anklagelserna riktas mot.
- Jag vill åka till VM för att ta medalj. Men om jag åker med honom kommer jag inte ha en tränare, han kommer bara supa hela tiden, berättar en av Sveriges mest lovande utövare inom sporten.
"Jag sa nej"
En annan före detta landslagsman hävdar att landslagstränaren tvingade honom att dricka alkohol mot sin vilja.
- Jag ville inte dricka, jag hade SM framför mig. Jag sa "nej nej nej", men han sa "jo jo jo". Men jag drack ändå till slut, jag gjorde som han sa till mig. Källa: Expressen, läs mer..."
"Stefan Holm vittne till när rysk höjdhoppare tävlade full
Det var en av friidrottens värsta fylleskandaler.
Ryske höjdhopparen Ivan Ukhov var så plakat under galan i Lausanne att han knappt kunde stå på benen.
- Han var bortom alla gränser, säger Holm.
....Alkohol räknas dock inte som dopning i friidrott. Av förklarliga skäl. Källa: Aftonbladet, läs mer..."
Jenny, Gud och tystnaden och några kommentarer....
Tycker att det verkade finnas en feghet med tystnaden som fanns när kameran var på... Man borde våga stå för sina åsikter även när kameran rullar, så kändes det inte. Eller...
Intressant att se vad man ansett om programmets budskap, följande har jag hittat på webben enligt nedan (det finns säkert många röster med olika åsikter, men det som verakr dominera, är de åsikter som nedan representerar. Kan detta tyda på att de flesta tycker så här eller att de som är emot homo/eller bisexualitet inte vågar eller vill höras. Alla röster bör höras. Inte tystnaden Mod är viktigt.
Kommentera gärna dessa inlägg. Spännande att höra olika röster, kommentera, tystnad förändringar ingens åsikt åt vardera hållet. När man möts kan man förändras.
Här några röster:
Så här skriver bl.a. Norrbottens-Kuriren...
"...Jenny, Gud och Tystnaden är tre mycket sammanfattande ord. När Jenny sitter i fikarummet med sina klasskamrater och pratar om sin Lina eller nämner något om homovigslar fylls rummet av en krampaktig tystnad. Den plågar Jenny. "Att möta den där tystnaden och den andre personen står där utan att säga något ... Då måste jag be".
Kameran viker inte när det blir jobbigt, bilden fortsätter följa henne i de där pinsamma, åsiktsfulla tystnaderna.
Samtidigt som dokumentären följer Jenny i skolan får vi också se hur hon har det hemma, i det lättsamma och kravlösa förhållandet mellan henne och sambon Lina. Jenny går och tvättar och pratar om bajspåsar till hunden - det tar in vardagshumorn och avdramatiserar effektivt.
Ingela Lekfalks dokumentär visar att det inte är gamla gubbar utan välanpassade, tänkande människor som prompt fortsätter hävda att homosexuella hamnar i helvetet. Det är en lugn dokumentär som uppehåller sig länge i tankelandskap, alltid med Uppsalas två kyrktorn i bakgrunden.
Ett exemplar av dokumentären har på begäran skickats ut till landets samtliga 14 stift. Frågan är om debatten blir av, kanske väljer kyrkan att sätta locket på, som prästeleverna gör i filmen. Det vore väldigt synd."
Så här skriver Karin Långström Vinge, präst i Svenska Kyrkan ex.
"Nu kommenteras dokumentären på johannelund.nu och jag tycker att det är åtminstone en halv pudel man gör. Jenny beröms för sina insatser, men
"Det kan vara viktigt att veta att en del av studenterna och kurskamraterna av olika skäl under inspelningsperioden inte var beredda att ge uttryck för sina ställningstaganden till välsignelseakt för samkönade par, vilket gav Jenny intryck att ensam vara för en sådan."
Självklart kan man inte begära av prästkandidater att vara glasklara i alla frågor. Men jag tycker att det finns skäl för våra biskopar som är ytterst ansvariga för vilka människor som går ut i prästtjänst att fundera över hur de ska tackla kandidater som småleende jämför homosexualitet med pollenallergi.
Frågan om könsneutrala äktenskap och sexuell orientering är måhända inte den svåraste teologiska frågan vi har att jobba med, men det finns goda skäl att ha i minnet vad Svenska kyrkans grundläggande hållning är: år 2005 beslutade kyrkomötet att man tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering."
Prästen Per, som nyligen gått på Johannelund skrev så här på sin blogg bl.a.
"Den enda person som är "motståndare" och riktigt är Viktor, och han får betraktas som en av de mer ödmjuka studenterna som finns i det lägret på Johannelund.
Jag kommer aldrig glömma när frågan en gång kom upp vid lunchbordet på Johannelund och jag sa att jag med glädje skulle viga homoseuxlla till äktenskap (Jag använde den lite tillspetsade formuleringen). Jag törs lova att aldrig någonsin har jag blivit så hårt påhoppad som då, varesig tidigare eller senare, och aldrig för någon fråga, varsig teologisk, politisk eller annan fråga. Och då var det sannerligen ingen som utryckte att "jag vet inte vem av oss som har rätt" - utan dessa mina medstudenter visste att de hade rätt och jag fel.
Ett annat ögonblick att komma ihåg var när vi hade temadag om homosexuella och inbjudan var dels Jesper Svartvik och dels en norrman som jag glömt namnet på, men han tillhörde i alla fall lägret som menar att utlevd homosexualitet är en svår synd. Dessa båda herrar hade en debatt under förmiddagen som Svartvik vann överlägset. Norrmannen hade ingenting att komma med mer än att Paulus tyckte att homosexualitet var fel. Vi lunchen flockades lärare och elever runt denna norrman, medans de knappt ville hälsa på Jesper Svartvik.
Mycken annan undervisning på Johannelund är också svårt hetronormativ. Det kanske jag bloggar om en annan gång.
Fast vi fick öva välsignelse av partnerskap på praxisterminen när vi begärde det. Fast i en specialgrupp, vid ett specialtillfälle."
Så här skrev Prästflickan bl.a.
"...Precis som en av dem säger vet vi ju faktiskt inte vem av oss som har rätt i Guds ögon, men då undrar jag varför fördömandet är den osäkra lösningen man väljer framför accepterandet. Jesus verkade ju själv föredra ett kärleksfullt bemötande framför alternativet, och om Sonen påminner det minsta om föräldern sin, gäller detta även Skaparen. Anden, hon blåser vart hon vill, men behöver öppenhet och kärlek.
Och ändå, Jenny själv är storsint. Hon konstaterar att vi ryms allihop, trots att det sårar henne varje gång hon hör att hon är skadad eller kommer komma till helvetet. Jag är faktiskt inte lika säker. Ja, vi ryms i kyrkan. Som kristna och medlemmar, visst. Men som präster? Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens? Därför, bland annat, saknade jag Johannelundlärarnas röster i dokumentären.
I alla fall. Det var en bra dokumentär som skildrade även "motståndare" med en viss ömsinthet. Och det är jag glad över. Ingen vinner på hårda ord. Men ingen vinner heller på tystnad."
Blyger skriver bl.a...
"...Jag är så TRÖTT på fegisarna som inte vågar ta ställning, de som cirkulerar i gränslandet och ser sig som svenskkyrkliga, fast lite bättre och lite mer kristna och frikyrkliga, fast lite bättre, lite mindre rigida och svart-vit-tänkande, som inte tar ställning och står upp för det utan stryker omkring som osäkra, orotade, flackande krumelurer som snabbt kryper in och gömmer sig i sina skal om det börjar hetta.
Jag är så TRÖTT på detta!
Hur i hela Hälsningland kan en ung kvinna i dokumentären om och om (som för att övertyga sig själv? för att legitimera sitt ältande?) sitta och upprepa att "homofrågan" (mitt slarviga uttryck) är en såå svår fråga, att det är den svåraste frågan?!?!?
Den svåraste frågan?!?!
I nationell TV får vi veta att människor som genomgått Johannelunds fem år långa teologiska utbildning ser "homo-frågan" som den svåraste nöten att knäcka!!!
HJÄLP!
Vilka teologiska, etiska, filosofiska, mänskliga frågor har då fått stå tillbaka?
Jag blir rent rädd när jag tänker på detta, att människors genuina, innerliga, kärleksfyllda, livslånga, trofasta och monogama relationer är det som högskolestuderande människor stöter och blöter, sliter och tampas med.
Fegisar!
Ta ställning för tusan!
Nej, ni är inte bättre än "vanliga" svenskkyrkliga. Dessa står upp för sin tolkning av Jesu budskap.
Nej, ni är inte bättre än pingstvännerna. Dessa står också upp för sin tolkning av Jesu budskap.
Att bara glida mellan trösklarna, att inte våga stå upp för sin sak, att inte ta ställning står mig UPP I HALSEN!
SKÄMMES!!!
Jesus var ingen fegis, Jesus gick emot konventionerna och bröt mot regler.
Jesus var ingen ljusskygg gränslandsglidare!
Jesus var ingen fegis."