Mikael Bedrups Goda Tankar!

Tillit, oro och förväntan.

I januari börjar min sista termin, praxis, där man lär sig de praktiska handlingarna, dvs. dop, begraving, bröllop och gudstjänst liturgi bl.a. Det börjar närma sig vigning, efter som det känns nu, en kort stund. Men så är det givetvis inte, färden har varat ett helt liv, som jag tar med mig in i den nya gärningen.

(Bild nedan är från Vecko Revvn när jag var 18 år) 

Fylld med erfarenheter av bl.a: 16 år som discjockey, som entreprenör som drivit krogar och som professionell mötesproducent för över långt över 15. 000 events över hela Europa och av olika karaktär, dessutom som förmedlare av föreläsare och artister av de flesta namnkunniga inom respektive gebit, således tar jag med mig även ett brett nätverk.

Dessutom har jag kunskap om dysfunktionella familjer, om vad det innebär att vara tillfrisknad beroendepersonlighet och vad som krävs för att bli frisk, om att vara pappa och familjefar samt styvpappa.

När jag ser alla de saker jag bär med mig in i min kommande roll så förstår jag att dessa erfarenheter är viktiga att ha med sig. Men man kan inte allt, långt därifrån. Det jag absolut vet är att Gud är mittpunkten i allt för mig, i mina tankar, ord och gärning numera. Och Jesu löften. Allt hänger inte på mig och Paulus ord ringer ofta i mitt inre: "i svagheten finns styrkan".

Kyrkan skall och är inte en perfekt gemskap, långt därifrån, tack och lov. Däremot kan vi där gemensamt bära varandra genom glädje och sorg och vardag.

Jag är inte perfekt. Sjunger numera, men absolut inte perfekt (fast numera tycker jag det är kul). Kan lite grann om hur det är att vara verksam i kyrkan, men över tid lär jag mig. Att våga fråga, är viktigt, vill ju lära mig och genom att se och lyssna lär man sig och inom kyrkan finns mycket kunskap, även om man inte alltid är så bra att "marknadsföra" detta.

Har också insett genom mitt tidigare liv att det finns ett enormt behov av gemenskap och det för alla åldrar. Många behöver bli sedda (ecce homo) och dessutom är det viktigt att förmedla de glada nyheterna (evangeliernas budskap) att människor faktiskt är älskade och att det finns en mening för var och en. Att få vara med på sin medmänniskas resa ett litet tag och se dem växa är en ynnest, vilket jag redan idag får göra i olika sammanhang.

Att predika Ordet rent och klart. Ingen lätt uppgift, men ack så lockande, så trösterikt och så befriande för en själv och förhoppningsvis för andra. Mina kunskaper om allt från teknik (ljud och ljus m.m.) till dramtaturgi och logistik kommer att ge mig glädje.

Som gammal marknadsförare av publika arrangemang och möten hoppas jag få nytta av, pluggade ju på RMI-Berghs reklamskola en gång i tiden. Och som utbildad och erfaren projektledare är det så roligt att förhoppningsvis få ha många bollar i luften, vilket jag längtar efter.

När man sammanfattar inser jag att det finns mycket gott att bära med sig in i prästgärningen (alla borde skriva en tacksamhetslista varje dag som jag lärt mig). Men det roligast är nyfikenheten på människorna, att mötas ansikte mot ansikte, vilket är drivkraften, vilket också min bekante Ingvar Oldsberg uttrycket imorse i TV. Mötet är det som bär och skänker glädje. Vi alla är ju både lika och unika.

Alla borde vi sålunda stoppa upp då och då och inventera våra liv så att vi upptäcker våra gåvor, talanger och det även det bristfälliga, så att vi kan förkovra oss och öppna våra ögon för vidare färd. Det är detta jag gjort ovan. Vad gör du? Uppmuntrar dig att inventera ditt liv, det kommer att öppna dina ögon och nya dörrar i ditt liv är min erfarenhet.


Är så tacksam för min färd, genom glädje och smärta.
Mina böner sänder jag uppåt med tacksamhet. Med Jesus som GPS ser Vägen bra ut.