Jenny, Gud och tystnaden och några kommentarer....
Kommentarer gällande TV-programmet om "Jenny, Gud och tystnaden" igår.
Tycker att det verkade finnas en feghet med tystnaden som fanns när kameran var på... Man borde våga stå för sina åsikter även när kameran rullar, så kändes det inte. Eller...
Intressant att se vad man ansett om programmets budskap, följande har jag hittat på webben enligt nedan (det finns säkert många röster med olika åsikter, men det som verakr dominera, är de åsikter som nedan representerar. Kan detta tyda på att de flesta tycker så här eller att de som är emot homo/eller bisexualitet inte vågar eller vill höras. Alla röster bör höras. Inte tystnaden Mod är viktigt.
Kommentera gärna dessa inlägg. Spännande att höra olika röster, kommentera, tystnad förändringar ingens åsikt åt vardera hållet. När man möts kan man förändras.
Här några röster:
Så här skriver bl.a. Norrbottens-Kuriren...
"...Jenny, Gud och Tystnaden är tre mycket sammanfattande ord. När Jenny sitter i fikarummet med sina klasskamrater och pratar om sin Lina eller nämner något om homovigslar fylls rummet av en krampaktig tystnad. Den plågar Jenny. "Att möta den där tystnaden och den andre personen står där utan att säga något ... Då måste jag be".
Kameran viker inte när det blir jobbigt, bilden fortsätter följa henne i de där pinsamma, åsiktsfulla tystnaderna.
Samtidigt som dokumentären följer Jenny i skolan får vi också se hur hon har det hemma, i det lättsamma och kravlösa förhållandet mellan henne och sambon Lina. Jenny går och tvättar och pratar om bajspåsar till hunden - det tar in vardagshumorn och avdramatiserar effektivt.
Ingela Lekfalks dokumentär visar att det inte är gamla gubbar utan välanpassade, tänkande människor som prompt fortsätter hävda att homosexuella hamnar i helvetet. Det är en lugn dokumentär som uppehåller sig länge i tankelandskap, alltid med Uppsalas två kyrktorn i bakgrunden.
Ett exemplar av dokumentären har på begäran skickats ut till landets samtliga 14 stift. Frågan är om debatten blir av, kanske väljer kyrkan att sätta locket på, som prästeleverna gör i filmen. Det vore väldigt synd."
Så här skriver Karin Långström Vinge, präst i Svenska Kyrkan ex.
"Nu kommenteras dokumentären på johannelund.nu och jag tycker att det är åtminstone en halv pudel man gör. Jenny beröms för sina insatser, men
"Det kan vara viktigt att veta att en del av studenterna och kurskamraterna av olika skäl under inspelningsperioden inte var beredda att ge uttryck för sina ställningstaganden till välsignelseakt för samkönade par, vilket gav Jenny intryck att ensam vara för en sådan."
Självklart kan man inte begära av prästkandidater att vara glasklara i alla frågor. Men jag tycker att det finns skäl för våra biskopar som är ytterst ansvariga för vilka människor som går ut i prästtjänst att fundera över hur de ska tackla kandidater som småleende jämför homosexualitet med pollenallergi.
Frågan om könsneutrala äktenskap och sexuell orientering är måhända inte den svåraste teologiska frågan vi har att jobba med, men det finns goda skäl att ha i minnet vad Svenska kyrkans grundläggande hållning är: år 2005 beslutade kyrkomötet att man tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering."
Prästen Per, som nyligen gått på Johannelund skrev så här på sin blogg bl.a.
"Den enda person som är "motståndare" och riktigt är Viktor, och han får betraktas som en av de mer ödmjuka studenterna som finns i det lägret på Johannelund.
Så här skrev Prästflickan bl.a.
"...Precis som en av dem säger vet vi ju faktiskt inte vem av oss som har rätt i Guds ögon, men då undrar jag varför fördömandet är den osäkra lösningen man väljer framför accepterandet. Jesus verkade ju själv föredra ett kärleksfullt bemötande framför alternativet, och om Sonen påminner det minsta om föräldern sin, gäller detta även Skaparen. Anden, hon blåser vart hon vill, men behöver öppenhet och kärlek.
Och ändå, Jenny själv är storsint. Hon konstaterar att vi ryms allihop, trots att det sårar henne varje gång hon hör att hon är skadad eller kommer komma till helvetet. Jag är faktiskt inte lika säker. Ja, vi ryms i kyrkan. Som kristna och medlemmar, visst. Men som präster? Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens? Därför, bland annat, saknade jag Johannelundlärarnas röster i dokumentären.
I alla fall. Det var en bra dokumentär som skildrade även "motståndare" med en viss ömsinthet. Och det är jag glad över. Ingen vinner på hårda ord. Men ingen vinner heller på tystnad."
Blyger skriver bl.a...
"...Jag är så TRÖTT på fegisarna som inte vågar ta ställning, de som cirkulerar i gränslandet och ser sig som svenskkyrkliga, fast lite bättre och lite mer kristna och frikyrkliga, fast lite bättre, lite mindre rigida och svart-vit-tänkande, som inte tar ställning och står upp för det utan stryker omkring som osäkra, orotade, flackande krumelurer som snabbt kryper in och gömmer sig i sina skal om det börjar hetta.
Jag är så TRÖTT på detta!
Hur i hela Hälsningland kan en ung kvinna i dokumentären om och om (som för att övertyga sig själv? för att legitimera sitt ältande?) sitta och upprepa att "homofrågan" (mitt slarviga uttryck) är en såå svår fråga, att det är den svåraste frågan?!?!?
Den svåraste frågan?!?!
I nationell TV får vi veta att människor som genomgått Johannelunds fem år långa teologiska utbildning ser "homo-frågan" som den svåraste nöten att knäcka!!!
HJÄLP!
Vilka teologiska, etiska, filosofiska, mänskliga frågor har då fått stå tillbaka?
Jag blir rent rädd när jag tänker på detta, att människors genuina, innerliga, kärleksfyllda, livslånga, trofasta och monogama relationer är det som högskolestuderande människor stöter och blöter, sliter och tampas med.
Fegisar!
Ta ställning för tusan!
Nej, ni är inte bättre än "vanliga" svenskkyrkliga. Dessa står upp för sin tolkning av Jesu budskap.
Nej, ni är inte bättre än pingstvännerna. Dessa står också upp för sin tolkning av Jesu budskap.
Att bara glida mellan trösklarna, att inte våga stå upp för sin sak, att inte ta ställning står mig UPP I HALSEN!
SKÄMMES!!!
Jesus var ingen fegis, Jesus gick emot konventionerna och bröt mot regler.
Jesus var ingen ljusskygg gränslandsglidare!
Jesus var ingen fegis."
Tycker att det verkade finnas en feghet med tystnaden som fanns när kameran var på... Man borde våga stå för sina åsikter även när kameran rullar, så kändes det inte. Eller...
Intressant att se vad man ansett om programmets budskap, följande har jag hittat på webben enligt nedan (det finns säkert många röster med olika åsikter, men det som verakr dominera, är de åsikter som nedan representerar. Kan detta tyda på att de flesta tycker så här eller att de som är emot homo/eller bisexualitet inte vågar eller vill höras. Alla röster bör höras. Inte tystnaden Mod är viktigt.
Kommentera gärna dessa inlägg. Spännande att höra olika röster, kommentera, tystnad förändringar ingens åsikt åt vardera hållet. När man möts kan man förändras.
Här några röster:
Så här skriver bl.a. Norrbottens-Kuriren...
"...Jenny, Gud och Tystnaden är tre mycket sammanfattande ord. När Jenny sitter i fikarummet med sina klasskamrater och pratar om sin Lina eller nämner något om homovigslar fylls rummet av en krampaktig tystnad. Den plågar Jenny. "Att möta den där tystnaden och den andre personen står där utan att säga något ... Då måste jag be".
Kameran viker inte när det blir jobbigt, bilden fortsätter följa henne i de där pinsamma, åsiktsfulla tystnaderna.
Samtidigt som dokumentären följer Jenny i skolan får vi också se hur hon har det hemma, i det lättsamma och kravlösa förhållandet mellan henne och sambon Lina. Jenny går och tvättar och pratar om bajspåsar till hunden - det tar in vardagshumorn och avdramatiserar effektivt.
Ingela Lekfalks dokumentär visar att det inte är gamla gubbar utan välanpassade, tänkande människor som prompt fortsätter hävda att homosexuella hamnar i helvetet. Det är en lugn dokumentär som uppehåller sig länge i tankelandskap, alltid med Uppsalas två kyrktorn i bakgrunden.
Ett exemplar av dokumentären har på begäran skickats ut till landets samtliga 14 stift. Frågan är om debatten blir av, kanske väljer kyrkan att sätta locket på, som prästeleverna gör i filmen. Det vore väldigt synd."
Så här skriver Karin Långström Vinge, präst i Svenska Kyrkan ex.
"Nu kommenteras dokumentären på johannelund.nu och jag tycker att det är åtminstone en halv pudel man gör. Jenny beröms för sina insatser, men
"Det kan vara viktigt att veta att en del av studenterna och kurskamraterna av olika skäl under inspelningsperioden inte var beredda att ge uttryck för sina ställningstaganden till välsignelseakt för samkönade par, vilket gav Jenny intryck att ensam vara för en sådan."
Självklart kan man inte begära av prästkandidater att vara glasklara i alla frågor. Men jag tycker att det finns skäl för våra biskopar som är ytterst ansvariga för vilka människor som går ut i prästtjänst att fundera över hur de ska tackla kandidater som småleende jämför homosexualitet med pollenallergi.
Frågan om könsneutrala äktenskap och sexuell orientering är måhända inte den svåraste teologiska frågan vi har att jobba med, men det finns goda skäl att ha i minnet vad Svenska kyrkans grundläggande hållning är: år 2005 beslutade kyrkomötet att man tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering."
Prästen Per, som nyligen gått på Johannelund skrev så här på sin blogg bl.a.
"Den enda person som är "motståndare" och riktigt är Viktor, och han får betraktas som en av de mer ödmjuka studenterna som finns i det lägret på Johannelund.
Jag kommer aldrig glömma när frågan en gång kom upp vid lunchbordet på Johannelund och jag sa att jag med glädje skulle viga homoseuxlla till äktenskap (Jag använde den lite tillspetsade formuleringen). Jag törs lova att aldrig någonsin har jag blivit så hårt påhoppad som då, varesig tidigare eller senare, och aldrig för någon fråga, varsig teologisk, politisk eller annan fråga. Och då var det sannerligen ingen som utryckte att "jag vet inte vem av oss som har rätt" - utan dessa mina medstudenter visste att de hade rätt och jag fel.
Ett annat ögonblick att komma ihåg var när vi hade temadag om homosexuella och inbjudan var dels Jesper Svartvik och dels en norrman som jag glömt namnet på, men han tillhörde i alla fall lägret som menar att utlevd homosexualitet är en svår synd. Dessa båda herrar hade en debatt under förmiddagen som Svartvik vann överlägset. Norrmannen hade ingenting att komma med mer än att Paulus tyckte att homosexualitet var fel. Vi lunchen flockades lärare och elever runt denna norrman, medans de knappt ville hälsa på Jesper Svartvik.
Mycken annan undervisning på Johannelund är också svårt hetronormativ. Det kanske jag bloggar om en annan gång.
Fast vi fick öva välsignelse av partnerskap på praxisterminen när vi begärde det. Fast i en specialgrupp, vid ett specialtillfälle."
Så här skrev Prästflickan bl.a.
"...Precis som en av dem säger vet vi ju faktiskt inte vem av oss som har rätt i Guds ögon, men då undrar jag varför fördömandet är den osäkra lösningen man väljer framför accepterandet. Jesus verkade ju själv föredra ett kärleksfullt bemötande framför alternativet, och om Sonen påminner det minsta om föräldern sin, gäller detta även Skaparen. Anden, hon blåser vart hon vill, men behöver öppenhet och kärlek.
Och ändå, Jenny själv är storsint. Hon konstaterar att vi ryms allihop, trots att det sårar henne varje gång hon hör att hon är skadad eller kommer komma till helvetet. Jag är faktiskt inte lika säker. Ja, vi ryms i kyrkan. Som kristna och medlemmar, visst. Men som präster? Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens? Därför, bland annat, saknade jag Johannelundlärarnas röster i dokumentären.
I alla fall. Det var en bra dokumentär som skildrade även "motståndare" med en viss ömsinthet. Och det är jag glad över. Ingen vinner på hårda ord. Men ingen vinner heller på tystnad."
Blyger skriver bl.a...
"...Jag är så TRÖTT på fegisarna som inte vågar ta ställning, de som cirkulerar i gränslandet och ser sig som svenskkyrkliga, fast lite bättre och lite mer kristna och frikyrkliga, fast lite bättre, lite mindre rigida och svart-vit-tänkande, som inte tar ställning och står upp för det utan stryker omkring som osäkra, orotade, flackande krumelurer som snabbt kryper in och gömmer sig i sina skal om det börjar hetta.
Jag är så TRÖTT på detta!
Hur i hela Hälsningland kan en ung kvinna i dokumentären om och om (som för att övertyga sig själv? för att legitimera sitt ältande?) sitta och upprepa att "homofrågan" (mitt slarviga uttryck) är en såå svår fråga, att det är den svåraste frågan?!?!?
Den svåraste frågan?!?!
I nationell TV får vi veta att människor som genomgått Johannelunds fem år långa teologiska utbildning ser "homo-frågan" som den svåraste nöten att knäcka!!!
HJÄLP!
Vilka teologiska, etiska, filosofiska, mänskliga frågor har då fått stå tillbaka?
Jag blir rent rädd när jag tänker på detta, att människors genuina, innerliga, kärleksfyllda, livslånga, trofasta och monogama relationer är det som högskolestuderande människor stöter och blöter, sliter och tampas med.
Fegisar!
Ta ställning för tusan!
Nej, ni är inte bättre än "vanliga" svenskkyrkliga. Dessa står upp för sin tolkning av Jesu budskap.
Nej, ni är inte bättre än pingstvännerna. Dessa står också upp för sin tolkning av Jesu budskap.
Att bara glida mellan trösklarna, att inte våga stå upp för sin sak, att inte ta ställning står mig UPP I HALSEN!
SKÄMMES!!!
Jesus var ingen fegis, Jesus gick emot konventionerna och bröt mot regler.
Jesus var ingen ljusskygg gränslandsglidare!
Jesus var ingen fegis."
Kommentarer
Trackback