Biskopsvalet i Västerås och varför Christina Schenning....

Har under en tid tagit upp det stundande biskopvalet i Västerås.
Märkligt nog tas detta inte upp i någon större omfattning i media.

image380Har kyrkan sig själv att skylla?

Är kyrkan så marginaliserad att man inte bryr sig nämnvärt?

Vet tidningarna att man inte ens köper deras tidning om de skriver om detta, trots att kyrkans medlemmar betalar flera tusen per år i medlemsavgifter.

Är biskopsrollen marginaliserad i folks medvetande, dvs. vet gemene man inte vad biskopars uppgift är, pga. att dessa inte är med i tillräcklig utsträckning i den allmänna mediadebatten.

Har man sig själv att skylla eller är de för visionslösa borde vara väl vara en adekvat fråga?

Jag som intresserad prästkandidat känner inte till någon biskops vision (självklart är det att göra evangeliet känt).

Vad kan detta bero på? Borde de inte kortfattat inspirerat informera om denna till alla stiftets kyrkomedlemmar och inte bara i sitt herdebrev (som kan vara för lång och för teologisk för gemene man att förstå).

Är det medlemmarnas eller biskoprnas bristande insikt om vikten av detta?
Eller tror man inte att det ligger i biskopens ämbetsuppgift?

Vart skall man gå om man inte vet riktningen? Många församlingar skulle behöva klarare visioner, än i deras många gånger otydliga församlingsinstruktioner.

Detta kanske inte just nu ligger i biskoparnas arbetsuppgifter, men detta borde det göra i framtiden, som jag ser det, så att kyrkans underbara verksamhet i mycket större omfattning börjar spela roll i folks medvetande.

image378Har den senaste tiden agiterat för Christina Schenning,
läs här artikeln i sin helhet om hennes vision bl.a.

Så här skrivs det bl.a. i Kyrkans tidning.

Först skrivs det om Räddningsverket och dess övningsverksamhet...


Jag kan ju inte lära de här kunniga människorna någonting egentligen, säger hon. Men jag kan vara med om att skapa ramar för ett gemensamt lärande.

Mycket handlar om vad som händer när individen möter ett system. Att där uppstår en kultur som kan präglas av rädsla, av tystnad och skam eller av öppenhet och lärande.

När något går fel så tar vi inte upp det för att sätta dit någon.

Att skylla på en enskild löser sällan problemen.
Det är oftast förhållanden inom organisationen som driver människor att agera som de gör. Det kanske är brist på utbildning, brist på rutiner eller tydligt regelverk.

De slutsatserna är giltiga också för Svenska kyrkan, menar Christina Schenning.
Här ryms en god människosyn som kyrkan inte alltid omsätter i sin organisation.

Under alla mina år i kyrkan har jag aldrig mött någon som inte vill det goda, däremot är det inte alltid organisationen tar vara på det engagemang som finns. Här måste kyrkan bli mycket bättre.


Vidare står det i artikeln bl.a.:

 

Åren vid Räddningsverket har gett Christina distans till kyrkan.

 

Erfarenheterna när hon valde att säga upp sig från sin tjänst som kyrkoherde i Kista för några år sedan, har gjort henne starkare och mer klarsynt.

 

Christina Schenning ansåg att det ekonomiskt, personalmässigt och teologiskt var orimligt att låta EFS-föreningen driva en egen fristående distriktskyrka inom församlingens ramar.

 

Jag vill att Svenska kyrkan ska vara ett. Men där fanns det så många olika förväntningar som inte gick att förena.
Till slut handlade det inte om sakfrågorna utan om mig som person och då valde jag att stiga av.

 

Detta har lärt henne något om en ledares utsatthet och behovet av stöd; i form av handledarskap men också en stödjande stiftsorganisation.

 

I dag har mycket förändrats i Kista, tillägger Christina. Personal har sagts upp, ekonomin går utför och EFS-föreningen är snart upplöst.

 

image379

Tiden i Kista har också lärt henne något om ledarskap.
Har man inte koll på hur svårt det är att vara ledare ska man inte vara det.

 

Vad skulle vara Christina Schennings signum som biskop?


Hon vill stå för ett ledarskap i samverkan med andra, men där biskopen tydligt är ytterst ansvarig för stiftets samlade arbete. Hon vill också främja ett underifrånperspektiv.

 

Jag ser framför mig ett ganska stort arbete kring kyrkans viktigaste uppgifter som grundas på församlingarnas prioriteringar och en ordentlig omvärldsanalys.

 

Ett tredje svar handlar om innehållet: att sätta det andliga samtalet i centrum.


Det fjärde svaret är kanske det mest betecknande.

 

Det återkommer under pauserna i den dramatiska krisövningen och korridorer som andas myndighet men befolkas av vänliga kollegor som ger uppmuntrande kommentarer till att en kollega i statlig tjänst figurerar i biskopsdiskussionerna.

 

Det handlar om samverkan.

Att kyrkan deltar i samhällsutvecklingen som en aktiv partner: inte bara i tid av kris, utan i en förebyggande, nätverksbyggande, lärande roll.

Det här är något Christina Schenning har med sig från Malung. I ungdomsgruppen Kristen i plugget samverkade alla oavsett samfundstillhörighet.

-Det har lärt mig att ekumeniken inte ska vara toppstyrd.
När man i ekumenikens namn säger att det är knepigt med kvinnliga biskopar eller könsneutralt äktenskap säger jag: strunt i det.


Det är i lokalplanets ekumenik vi har något att bidra med
och generöst ta emot av andra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback