Skapad för att glädja Gud.....
Idag har vi kommit till kap. 8: "Skapad för att glädja Gud"!Det främsta syftet med Ditt liv är faktiskt att göra Gud glad.
När du förstått detta, på djupet, kommer du aldrig mer att bli ett "offer" eller känna dig betydelselös. Genom denna insikt bekräftas ditt värde.
I Bibeln står det t.o.m. att varje hårstrå på ditt huvud är räknat. Varje detalj av dig, alla dess delar, oavsett vad du tycker om dig själv och din kropp är skapade för ett enda syfte. För att glädja Gud. Så gör du honom glad varje dag eller någon dag...
Gud behövde inte skapa dig, men han valde att skapa dig, skriver Warren. Detta innebär att med detta synsätt så finns det en mening att just du finns. Just DU!!!!
Inte bara för att finnas till för hans ära (han är stolt över dig, så var stolt över honom), hans glädje och hans avsikter för att skapa dig för att förverkliga Den Stora Planen för världen, som jag ser det. Himmelriket är nära, så bidra med din insats genom att leva nära Gud i alla dina åtaganden och i varje tanke.
Om du i gårdagen vågade be att Jesus skall komma in i ditt liv, så börja idag med att göra allt som om du gjorde allt du gör, säger och tänker att göra det för Jesus. Prova! Se vad detta kan innebära för Dig under ex. en månad. Vad har du att förlora?
När jag sakta, men säkert, började våga tänka att allt skall jag göra med ett evighetsperspektiv och ha i åtanke att jag gör det för Jesus, eller som jag tänker hur Jesu skulle ha gjort eller tänkt, så blir jag lite skarpare. Jag kastar inte bort min tid på en massa ointressant (började ju ex. att skriva detta, även om det tar en tid varje dag, så känns det meningsfullt) allt för ofta.
Är heller inget offer och mitt inre hål har börjat läkas och fyllas. När jag väl började inse att det var viktigt att tala om det som var svårt och mina svagheter, då lämnade de mig, ryggsäcken blev lättare. Och andra började tala om sina, det var också viktigt att lyssna på andra. Vi började således att bära varandras bördor som Livets Bok, omnämner detta skede.
- Vilken vardaglig syssla kan du börja med att göra som om den var direkt för Jesus?
Vill bara säga att jag varit in här idag oxå och läst vad du skrivit. Det var en fin blid, den med sten, vatten och gröna blad.
Här har vi faktiskt fått lite sol idag. Passade då på att gå ut och sätta mig vid dammen, för att mata och titta på alla fiskarna. Oj, nu lät jag väldigt gammal. Men faktum är att det är rofyllt att sitta där. Hälsa familjen.
Åsa
Bilden är från Järna hos Antroposoferna, som jag besökte för ett tag sedan.
De var de, genom min dotters lekskola, som inspirerade oss till att göra örtagårdar och flytta till landet, samt de väckte nyfikenheten för andlighet på allvar. Guds plan är märklig för oss, när jag nu kan se hans ingripande i backspegeln.
Jag var väldigt kristisk när vi satte vår dotter i en Waldorfskola, de kunde ju vara kristna på något sätt, sade jag till min Kära Fru... (Gud måste nog le åt mig, mer än en gång!).
Det är härligt att bli äldre, tempot blir lugnare och man hinner se saker, ibland med nya ögon, om man vågar, såsom fiskar i en damm. Mia Törnblom sade i Sommar i P1 igår att motsatsen till rädsla är tro/tillit.
Vad tycker eller tror Du?....
Det stämmer nog det hon sa att motsatsen till rädsla är tro/tillit. Men då inte bara den kristna tron, utan oxå tron på männskan och sig själv.
Åsa
När människan har "nått sin personliga botten" oavsett om det gäller känslomässig status, eller i form av meningslöshet pga arbets-, sex-, mat/socker-, alkoholmissbruk t.ex. så har jag träffat måga tusen individer, och där ingen längre känner att det inte räcker med en människas hjälp. Tron behöver inte vara direkt den kristna, utan den börjar som en tro, som ett litet senapskorn, på något som dessa oftast kallar: "Gud, som jag uppfattar honom".
Deras egen tro till sig själv fungerar inte, dvs. självkänslan (att man känner sig älskad för den man är, inte det man gör) och många har tappat tilliten till andra männsikor och känner sig väldigt ensamma, trots att de fysiskt inte är det. Förstår du har jag menar?
Japp, jag förstår precis vad du menar. Jag har mött många människor i mitt tidigare jobb, som av många olika orsaker tappat tron på ALLT. Hittar man då ton, vad den nu är. Så är det för många en stor hjälp i livet.
Även jag själv tappade tron på allt ett tag. Vägen tillbaka är lång och jag är inte klar än. Jag letar mig vidare, känner mig för. Försöker hitta mig själv igen och vad jag vill göra. Livet är inte lätt alla gånger.
Åsa
Livet är inte lätt. Lidandet och brustenheten fyller en funktion, en längtan efter det betydelsefulla, efter mening och mål. Ibland snavar vi alla, och gör oss illa, ibland olika hårt.
Idag har jag någon som jag definitvt litar på, som fångar upp mig, så att jag vågat/vågar kastar mig ut i det okända, som du vet.
Du vet väl att de första kristna kallades "Vägen".
De stunder man letar efter sin uppgift är viktiga. Våga lita, tro, på att det finns någon som hjälper dig. Be om hjälp. Bön fungerar, kan jag nu säga.
Hoppas du inte tar illa upp att jag är så rak med min tro. Men den har "smittat" av sig till andra, som befunnit sig i din och min situation, så de har förbättrat sina liv.
Även om man är rik och framgångsrik, så kan det inre tomrummet eka, se nedan:
http://www.expressen.se/nyheter/1.773969/jag-blev-djupt-deprimerad
Jag tar inte illa upp.
Vi behöver inte alltid tycka samma sak. Bara man står för det man säger och acepterar att alla inte tycker lika. Vilket du gör.