Berörd...
När man minst sagt förväntar sig något, så händer det...
Efter en vecka och kvällsmöten på Europakonferensen som ägt rum på Livets Ord, där jag lyssnade på predikanter från hela världen och olika samfund, såsom från bl.a. Svenska Kyrkan, med en gudtjänstfirande församling som sällan var under 4 000 personer varje kväll, så firade jag och min äkta hälft söndagens gudstjänst i Lötenkyrkan i Uppsala.
Hade jag missat tiden?
Det vara bara vi och två kyrkvärdar 0945. Skulle gudstjänsten börja klockan 11? I vanliga fall och alla gånger jag besökt kyrkan så var det fullt, och kyrkan är stor... Vad hade hänt?
Sommar. Många är studenter i denna församling och alla de som bor i närheten brukar åka hem eller på semester på sommaren, därför är det inte så många under dessa varma månader, sades det till mig. Men strax innan allt startade var vi nog ca 40 personer. Ändå många fler än i de kyrkorna som är närmast där jag bor.
När man minst förväntar sig något, framförallt efter en vecka med duktiga predikanter från hela världen, bryter Gud genom mina sinnen in i hjärtat.
Prästen Ed Thomas predikade rakt in i mitt hjärta, som en boxboll fick jag en smäll, så mina tårar började rinna ner för mina kinder. Mycket talade till mig om mina brister och om hur jag bör gå vidare som kristen.
En predikan som kom ur hans hjärta, ur sina erfarenheter, personlig och privat - tack och lov, då han också vågade visa upp sina brister för oss alla, sina svagheter, för att på detta sätt visa och gå före att vi alla behöver varandra, att vi behöver be för varandra, att vi bör försöka våga släppa in de som inte är som alla andra, de som inte andra vill eller vågar se.
Han hämtade inspiration från boken som jag citerade igår, märkligt, men jag misstror slumpen som skrivet tidigare. Han menade att man som kristen också bör lyssna in sin kallelse, som sedan faktiskt innebär ett aktivt handlande genom att man vill följa Jesus Kristus, alltså inte en gärningarnas teologi, utan att man med sina handlingar visar sin tro, vilket Bibeln också säger.
Många går inte vidare i sin kristna kallelse och prästerna går i många avseende inte längre än att förkunna att man är av nåden frälst och räddade. Punkt. Men det är inte punkt där, det står inte så i Bibeln, utan att man skall gå vidare, att kärleksfullt aktivt handla sedan. Ex. det är saligare att ge än att få.
Lötenförsamlingen har haft problem i våras med jobbiga ungdomar, så man har låst kyrkdörrarna pga. våld och förstörelse. Därför är det viktigt att vi alla korrigerar våra hjärtan, sade Ed, så att vi ber och vågar släppa in dem och så att man inte ser dem som enbart jobbiga, utan att det finns en anledning bakom varför de blivit utagerande (läs tidigare blogginlägg om de glömda barnen) och därför behöver bli sedda och bli nådda av budskapet om Jesus.
Fantastiska samtal efteråt och predikan som i många delar kom fritt från Eds hjärta berörde. Kändes annorlunda för att komma från en präst inom Svenska Kyrkan, men jag tror att frimodigheten är på gång, att Gud vill saker i vår tid.
Gud är kärlek. Kärlek behövs, sålunda behövs Gud. Och Gud grep tag i mig igår. Igen.
Efter en vecka och kvällsmöten på Europakonferensen som ägt rum på Livets Ord, där jag lyssnade på predikanter från hela världen och olika samfund, såsom från bl.a. Svenska Kyrkan, med en gudtjänstfirande församling som sällan var under 4 000 personer varje kväll, så firade jag och min äkta hälft söndagens gudstjänst i Lötenkyrkan i Uppsala.
Hade jag missat tiden?
Det vara bara vi och två kyrkvärdar 0945. Skulle gudstjänsten börja klockan 11? I vanliga fall och alla gånger jag besökt kyrkan så var det fullt, och kyrkan är stor... Vad hade hänt?
Sommar. Många är studenter i denna församling och alla de som bor i närheten brukar åka hem eller på semester på sommaren, därför är det inte så många under dessa varma månader, sades det till mig. Men strax innan allt startade var vi nog ca 40 personer. Ändå många fler än i de kyrkorna som är närmast där jag bor.
När man minst förväntar sig något, framförallt efter en vecka med duktiga predikanter från hela världen, bryter Gud genom mina sinnen in i hjärtat.
Prästen Ed Thomas predikade rakt in i mitt hjärta, som en boxboll fick jag en smäll, så mina tårar började rinna ner för mina kinder. Mycket talade till mig om mina brister och om hur jag bör gå vidare som kristen.En predikan som kom ur hans hjärta, ur sina erfarenheter, personlig och privat - tack och lov, då han också vågade visa upp sina brister för oss alla, sina svagheter, för att på detta sätt visa och gå före att vi alla behöver varandra, att vi behöver be för varandra, att vi bör försöka våga släppa in de som inte är som alla andra, de som inte andra vill eller vågar se.
Han hämtade inspiration från boken som jag citerade igår, märkligt, men jag misstror slumpen som skrivet tidigare. Han menade att man som kristen också bör lyssna in sin kallelse, som sedan faktiskt innebär ett aktivt handlande genom att man vill följa Jesus Kristus, alltså inte en gärningarnas teologi, utan att man med sina handlingar visar sin tro, vilket Bibeln också säger.
Många går inte vidare i sin kristna kallelse och prästerna går i många avseende inte längre än att förkunna att man är av nåden frälst och räddade. Punkt. Men det är inte punkt där, det står inte så i Bibeln, utan att man skall gå vidare, att kärleksfullt aktivt handla sedan. Ex. det är saligare att ge än att få.
Lötenförsamlingen har haft problem i våras med jobbiga ungdomar, så man har låst kyrkdörrarna pga. våld och förstörelse. Därför är det viktigt att vi alla korrigerar våra hjärtan, sade Ed, så att vi ber och vågar släppa in dem och så att man inte ser dem som enbart jobbiga, utan att det finns en anledning bakom varför de blivit utagerande (läs tidigare blogginlägg om de glömda barnen) och därför behöver bli sedda och bli nådda av budskapet om Jesus.
Fantastiska samtal efteråt och predikan som i många delar kom fritt från Eds hjärta berörde. Kändes annorlunda för att komma från en präst inom Svenska Kyrkan, men jag tror att frimodigheten är på gång, att Gud vill saker i vår tid.
Gud är kärlek. Kärlek behövs, sålunda behövs Gud. Och Gud grep tag i mig igår. Igen.
Kommentarer
Trackback