Mikael Bedrups Goda Tankar!

Existenstiella frågor.

Dagar av självald ensamhet. Ingen flykt, fast möjlighet gavs. Till botten. Det är där det händer, det är där det vänder. "I botten av oss själva", sjunger Uno Svenningson på Fredas cd, så sant för det är där Sanningen om oss själva finns. Om vi vågar, om vi vänder ner dit och om vi hittar vad vi söker.

Saker kom till oss när vi behöver det på något alldeles märkligt oförklarigt sätt. Som jag ser det är Gud inblandad, kan inte förklara det på något annat sätt.

Björn Ulveaus i dagens P1 och programmet "Sommar" fick i sitt sökande frågorna till sig efter ett besök hos en hypnositör: varifrån och varthän. Inte ovanligt, vi alla hamnar nog där. Lyssna på hans program, det var riktigt bra, finns på webben. Framåt hela tiden, vilket kan förklara hans svårighet i sin vandring i minnenas korridorer att där hitta något. Är man inte där fullt ut, med alla sinnen, utan på väg framåt hela tiden kan det förklara svårigheten att komma ihåg saker man varit med om.

Analysen var att dålig självkänsla kan medföra att man istället är på väg, man är inte trygg att vara i nuet fullt ut. Kanske rädd för vad som hända skall, kanske för att säkra kommande händelser så man redan här och nu kan kontrollera dem, vilket blir bekostnad på att man inte är i nuet fullt ut. Ulveaus dysfunktionella bakgrund med bråk i föräldrahemmet kan ha bidragit till ett livsval att försöka kontrollera framtida händelser.


Det lilla barnet är rädd och vill kontrollera vad som händer härnäst i föräldrabråket. Utsatt, livrädd och det enda som duger för att någon skall se en är att prestera, att duga, att vara duktig, så man blir sedd. Många har fått sådan uppväxt och skaffat verktyg som innebär att duga är lika med att "leverera". Häri svårigheten att våga bara vara i nuet. Framåt, styra samtalet, mötena, framtiden.

Oron sitter i känslan. Och känslor är tidsresenärer, men inte minnen, som jag skrev om igår. Oron innebär att man har svårt att släppa kontrollen, att lämna över, att allt som ses är det enda som finns, för det kan man kontrollera, inte det man inte ser, såsom andra, andras känslor. Ett sådant beteende isolerar indviden på sikt. När så ensamheten börja förlama, utanförskapet, så finns bara två vägar, flykt eller kapitulation och då låta ens högre makt hjälpa en, för själv orkar eller kan man inte längre, eftersom man i dessa ögonblick tappar kontrollen över sitt liv och då behöver man Gud, har många insett. Men till ett avgörande skede är det långt, för alla som är uppväxta i dysfunktionella miljöer. Jag vet.

I en tidningsartikel sade Ulveaus för några år sedan att han stått framför en Jesusstaty i en kyrka och frågat sig själv varför han inte kunde komma till tro på Kristus. Nu efter programmet tror jag att jag förstår varför. Modigt av Björn att tala om sin dåliga självkänsla i radio. Ger hopp till andra. Att en dysfunktionell barndom möjliggör framgång förstår jag, blir man "duktig" lyckas man. Man kan försaka det allra värdefullaste, att tappa sig själv, allt för att bli sedd. "Vad hjälper det att vinna hela världen, om man mister sig själv", står det i Bibeln så vist. Det fanns säkert många duktiga vuxna frusna barn även när Bibeln skrevs.

Släpp taget, bara var. Jesus bär mig och dig och Ulveus. Men man är bara människa, ibland är det svårt. Framförallt om man är uppväxt i familjer som inte sett en, om man är ett "glömt barn", och där föräldrarna själva haft för dåliga "verktyg" att se sina barn.

Många är uppväxta i en dysfunktionell familj, som gett utanförskap, som ibland gör sig påmint och som förlamar och krymper människan. Ont, det gör ont i stunder när känslorna kommer på besök från barndomen...

Nästan krampaktigt håller man tag om löftet, har inget annat val, man måste försöka leva här och nu, våga öppna ögonen och alla sina sinnen så man kan möta sig själv och andra. På riktigt. Inte ett spelat yttre, utan det lilla "frusna barnet" måste man träffa och förlåta. Det lilla barnet gjorde så gott det kunde. Leva fullt ut är omöjligt för många, ett inre hålrum finns kvar och som ibland ekar. Hur skall man bli hel? För det krävs att man känner sig 100% älskad och ibland även mer, den vuxne måste bli bekräftad för att veta att hon duger. Svårt för omgivningen att förstå och jobbigt att kanske hela tiden skänka kärlek. Hoppet för dem är att om man ger kärlek får man kärlek tillbaks och på så sätt blir rundgången positiv, istället för tvärtom.

Till och med dina hårtstån är räknade, står det i Bibeln. Gud älskar och ser mig och dig i minsta detalj, till och med varje hårstrå, det är litet, så man får lita på Löftet. Gud är kärlek, har jag skrivet som skärmsläckarord på min data. Så när jag för en skull släpper taget och inte producerar, inte levererar, då dyker Orden upp. Mitt framför mig som en påminnelse om det största. Tro, hopp och kärlek och störst av allt är kärleken skriver Paulus. Man måste lita, man har inget annat val.

Duger som man är. Suger på orden och försöker föra ner dem från huvudet, ner till hjärtat. Världens längsta halvmeter.

Märkligt. Plötsligt sluts cirkeln som påbörjades igår. Om känslor som gett sig ut på en resa. Så har man avverkat en inre resa, fast man varit hemma. Känns som tusen mil.

Världens längsta resa är resan inåt, sägs det. Jag vet.