Mikael Bedrups Goda Tankar!

Började att fundera på när och hur man träffas i vår tid, efter en spännande diskussion idag.
Anledningen är att fler och fler känner sig ensamma och isolerade. Egentligen borde det vara tvärtom.


Mötesbänkar är ofta tomma numera..


Hur var det förr?

Förr umgicks man och fick en plats i bygemenskapen, man fyllde en roll, det fanns oftast en mening och en uppgift för var och en, även för den som var udda fick vara med på något sätt och ta plats.


Var träffades man då?

Man träffades på väg till skolan, antingen gick man eller åkte skolskjuts, sedan träffades man på hemväg från skolan och under skoldagen. På eftermiddagen lekte barnen som bodde bredvid varandra.
De vuxna möttes på jobbet, ofta på bruket, industrin eller åkern och även på fritiden, dessutom i kyrkan på söndagarna, både barn och vuxna. På helgerna umgicks hela familjen och ofta var det söndagsmiddag, samt så åt man middag ihop på samma klockslag varje kväll. Läxläsning och radiolyssning samt att spela spel förekom. Man gjorde saker ihop.


Hur är det nu?

Man åker till och från jobbet, ofta ensam i bil eller med buss, ofta lyssnande till mobil musik i t.ex. mp3 spelare, fast i sin egen "bubbla". På jobbet är lunchen kortare, både gällande skola och jobb. Man jobbar långt hemifrån i många fall, vilket innebär att man inte umgås med de man jobbar med,

På fritiden som ofta är inrutad, så innebär barnens aktiviteter att de är organiserade, ex. fotboll el. liknande. De spontana möten med dem man jobbar eller bor bredvid blir inte av. Föräldrar kör barn som någon form av taxichaufför. Detta ofta många kvällar i veckan, då man är rädd att barnen skall få tråkigt, liksom man själv. Långsamheten verkar vara en fara. Bli organiserad så man dövar samvetet, varje minut skall tas i anspråk, men detta lämnar en bitter eftersmak efter sig, då man ofta missar sig själv. Man hinner inte med, det är farten som är viktig, inte eftertanken. Middagar äts inte ihop och maten är ofta dålig snabbmat.

Att sitta framför skärmen på "nätet" eller tala i mobil innebär att det spontana mötet - ansikte mot ansikte försvinner mer och mer. Vilket efterlämnar, som jag upplever det en känsla av isolering. Och när man träffas som medelålders så är det vid fest, och detta innebär i väldigt många fall att alkohol då är med i glasen, så i en hel del fall begränsar detta det viktiga riktiga mötet (självklart så kan en lagom nivå vara befriande), då man missar vad den andra parten verkligen vill säga.

Aldrig har det vara lättare att kommunicera, trots detta så känner sig många allt ensammare. Familjen är under uppluckring som form, vilket också skapar en känsla av rotlöshet, en hel del har inte en naturlig plats i samhället, både gällande jobb och fritid utan försöker hitta en plats att bli sedd där man kan utbyta tankar och få nya inpulser, kanske på baren, i föreningslivet (som okså är under uppluckring) eller via "möten" via nätet eller via pseudamöten via Tv´n.


Vi behöver mötas live, i direktsändning, då vi är skapade för det.

Så trots att vi har en stor ledig tid idag, så har vi svårt att mötas, eller våga mötas. Här har ex. kyrkan en möjlighet att svara mot detta behov, genom att hitta nya former med möten som ger glädje, men också med möten som vågar vara mer "nakna", där man får komma som man är, med ångest, brustenhet och tårar. Möten skapar mening och innebär att man finns då man blir sedd. Möten gör oss till människor.



Vad tycker du? Skulle gärna vilja ha kommentarer hur Du tycker det ser ut och vad kyrkan skulle kunna göra? Kommentera denna!